TBILANDADE ÄMNE. HYVAD OSS BINDER,. Oss skilja fjäll, oss skiljer våg, och sekler ha gjort, att söndra vår håg, hvad ej fjäll ech våg kunnat göra; men ännu talar i våra bröst om heliga blodsband en hemlig röst, en underbar att höra. Hvarthelst du med vandringsstafven drog öfver Norges a!per, i högsvensk skog, bland Danmarks ax och blomster, öfverallt du fann inom hyddans dörr detta dyrbara arf från Norden förr, dessa folkens barndoms hågkomster. Hvarheldst du sökte ett gästfritt tjäll, från Beltens kuster till nordanfjäll, man gaf dig en plats vid härden, och med barkbröd eiler med fylid pokal dock alltid det gammaldags nordmannatal: välkommen efter färden ! Och om du en nordisk flicka har kär oeh tolkar för henne din själs begär under qvällens tysta stjurna, hvad gör dig så lycklig? ett enda litet ord, det samma sköna öfver hela vår nord: jag: älskar dig ömt och gernan. Men om man hotar derute ifrån vårt sjelfbestånd, med trotsigt hån, och mörkna nerdens öden, ett härskri lyda vi alla try, det klingar manligt som sköldars gny: Friheten eller döden ! Det binder alla nordens män, del skall de skilda bröder igen lring samma altar samla! det binder oss, såsom med band af stål, det är det herrliga tungomål, norrena-språket det gamla, Det språk som Saga sjungit uppå, och forntidens skalder, de silfvergrå, i kungssal och i läger, det språk, hvars ädla u:borna drag ej tid förstört, och som eger i dag Geijer och Oeh!enschläger! Det binder nordens trenne land, det fäster våra folk med trulidomsband för evigt vid hvarandra. För hela Skandien, det känne yi, en nyfödd morgon gryr deri, hur nattens moln än vandra! Orvar Odd. ——— DRAMATISKT. (Ur en Tysk tidning.) Opera-raseriet i Tyskland förskrifver sig hufvud-s sligen från restaurationens politiskt öde dazar. r ett offentligt verksamt lif vaknat, kan ej ett erdrifvet :musikfrosseri, med sina förströende. strängande, förslappafide verkningar, äga iång aktighet. Det ligger något tanke-dödande, fört-försvagande, sedlighets-förstörande uti ett så-!