Aftonbladet – 10 januari 1846, sida 2

en vacker dotter, i hvilken min klient är kär, sade notarien lugnt... Ni tror det kanhända inte, ni? Ni känner inte fru Amelin, som håller blomstermagasinet Bengaliska Rosen? — Känner er klient, han, som nyss kom hit med er, fru Amelin? — Han skulle gifta sig med flickan, så fort vi gåfve honom hans penningar, derest icke en eländig köpt flickan . .— Vid dessa ord, som voro tillräckligt upplysande för Migaut, reste han sig brådstörtad från stolen, tog på en halsduk, ref bort silkesduken, han bar om hufvudet, grep sin hatt på en stol och försvann med blixtens hastighet. — Nå nå, nå nå, hvart far ni af, herr Migaut? ... er feber, och er säng som väntar! herr Migaut, herr Migaut! ropade notarien, men herr Migaut hade flytt, lika hastigt som Gideon. — De äro jemt upp galna allihop, tänkte notaricn; skulle den der kanhända också vara kär i den lilla mamsell Amelin! Hon måste minsann vara en vådlig skönhet. Han gjorde förgäfves några frågor till pigan, som var lika förvånad som han sjelf och ur stånd att begripa hwu fru Amelin och hennes dotter kunde vara inblandade i en inbrottsstöld. Herr Pichon återvände till sin vaga och for tillbaka hem. Då Gideon igenkänt hunden på hans skall, begrep han att han var i samma hus, som han på så besynnerligt sätt besökt förliden natt, och så snart notarien nämnt namnet Migaut, flög ett Jjus, hastigt som en blixt, genom ynglingens hufvud; den, som gifvit honotix femtusen francs för det han klockan två på nåttenbesökte ho.