Aftonbladet – 10 januari 1846, sida 2

ningom till sig sjelf, låtsande förvåning att finna notarien vid sin sida; han begärde en dag eller åtminstone några timmars respit. — Beklaga mig, min herre, sade han, ty jag fruktar att jag icke är nog stark att bära detta slag, som drabbat mig... Jag har feber, mitt hufvud svindlar ... Tillåt att jag lägger mig. Denna begäran var alltför billig, att icke bifalfas; men, som sagdt, notarien kände herr Migauts royalistiska tendenser, och han tyckte icke om honom; sålunda utan att precist vägra honom att behålla sin fribet eHer att synas misstänks ett ord af hans berättelse, dröjde herr Pichor att allägsna sig och promenerade fram och åte: på goifvet, under det han yttrade: — Ni har feber, min herre, ert hufvuc svindlar ... jag begriper det ... det är myc ket bra... Men min klient, den stackars yng lingen, hvars förmögenhet är förlorad eller åt minstone blottställd: hvad skall det blifva a honom? Och denna händelse kommer just nt till, då han har ett frieri för sig ... det är er ung flicka, han ämnar gifta sig med, men son en förderfvad mor vill sälja åt någon pär a Frankrike, tror jag, eller dylik!... Ak, denn adel! dessa förnäma herrar! Jag fruktar at herr Gideon Martin sprungit att kasta sig strömmen, och det är mycket naturligt, ty me sin förmögenhet skulle han nog bevekt sin svär mor, fru Amelin: han skulle förmått henne at afstå från sina nedriga förslag, men... Vid fru Amelins namn gjorde Migaut et hopp i ländstolen, der han satt. — Fru Amelin! utropade -han. 7 — Ja, fru Amelin, som vill draga vinst a