Aftonbladet – 10 januari 1846, sida 1

EEE RRENO Migaut var för öfrigt mer listig än öfverlägsen till förståndet, och hans oroliga snikenhet afspeglade sig i hans minsta ord. Alla hans bemödanden blefvo också fruktlösa. Hans relationer på Brasilien hade imedlertid satt honom i beröring med fru Amelin, ett alldagligt fruntimmer, girigt som han sjelf, och hvilken för försäljuingen af den Bengaliska rosens produkter hade behof af honom. Det var under dessa omständigieter, som ban från Brasilien fick sig tillsända trehundratjugutusen francs i vexlar på de bästa hus i Paris, utgörande br Martins qvarlåtenskap, hvilka vexlar börde realiseras för att tillställas notarien Pichon, som erhållit en kopia af testamentet, med rättighet att uppbära penningarna. Migaut. skyndade sig: att realisera vexlarne, och vid isynen af en så ofantlig förmögenhet, som skulle passera genom hans händer, upplågade hela hans girighet. Trehundratusen francs skulle kunna skänka honom denna yppighet och detta oberoende, hvarefier han hela sitt lif förgälves trånat; med denna summa skulle han i Brasiliens sköna nejder kunna realisera hela sin lefnads dröm, under det att Martins arftagare kanhända redan var rik, kanske också död; och i den sednare. händelsen borde ieke deh afiidne Martins förmögenhet villfalla honom, som fordom varit gubbens vän? Denna ide, ehuru falsk den var, ledde honom på andra reflexioner, och småningom fästade han sig så vid denna penningesumma, som med förtroende till hans redlighet blifvit deponerad hos honom, att han beslöt tillegna sig densamma. Di detta väl blifvit verkstäldt, tänkte ban att fly; men