Aftonbladet – 9 januari 1846, sida 2

och följde efter honom, ropande: hr Martin ! br Martin! Men ynglingen var redan utför trappan och borta; han skyndade utför Louis-le-Grand-gatan nästan lika snabbt söm han gjort efter sitt nattliga äfventyr. Medor bade imedlertid tystnat och notarien, förundrad sfver Gideons flykt, sade till hr Migaut: — Ni känner således hr Martin, och han känner er; hvad vill detta säga? N — Jag ämnade just göra er Samma fråga, svarade hr Migaut med en kallblodighe, som cke destomindre tillkännagaf förvirring. — Nå, vi få väl sedermera förklaring härps, sade notarien ... Låt oss öfvergå till det väsendtliga, min herre; vi behöfva icke br Martins närvaro, jag före:räder honom och är försedd med:hans dokumenter... Jag är notarien Pichon. . — Hr Pichon, svarade hr Migaut, med en mera naturlig ton; jag ämnade skrifva er till, jag ämnade söka er sjelf. — Vi hafva en affär med hvarandra i afseende på arfsmedlen . .. — Ack min herrel... — Hvad behagar ni säga? ... I stället för svar tog hr Migaut mnotariens hand och förde honom in i ett rum, der han såg allt i oordning efter nattens äfventyr; ett sönderslaget fönster, en kassakista, som, ehuru dubbel och försedd med dubbellås, genom sina sönderbrutna kolfvar vittnade om djerfheten och skickligheten hos de bofvar, hvilka brutit sig in. — Ruinerad! förlorad! plundrad! herre, sade Migaut — och ändå lycklig att hafva undsluppit med lifvet... Jag vet icke huru det kommer till, att jag ej är mördad. Och hr Migaut visade ännu sina armar, som I buro märken efter de tåg hvarmed han varit bunden; han öppnade sin skjorta i bröstet och