Aftonbladet – 9 januari 1846, sida 2

mat sig målet för sin färd; fiacren stadnade, Gideon steg ur tillika med notarien.. Uti porten mötte de poliskommissarien, klädd i sitt skärp, tillika med några polisagenter, hvilka aflägsnade sig. — Ah! sade hr Pichon, i det han höjde på axlarne, några narrar ba ropat lefve kejsaren! ned med Ludvig XVUI:de! Notarien steg upp för trappan, åtföljd af Gideon; han trädde in genom en dörr, som stod öppen, och genomgick flere rum, samt kom ändtligen till en sängkammare, hvarest den person befann sig, som han sökte; bankiren satt i en fåtölj, med hufvudet insvept i en silkesduk, strykande med händerna öronen på en hund, som låg mellan hans ben. I samma ögonblick Gideon inträdde i rummet, steg hunden upp och lät först höra ett doft morrande samt började sedan häftigt skälla. — Medor! tout beau! sade hans herre, som reste sig upp och med ångest betraktade notarien och hans följeslagare. — Medor! upprepade Gideon-för sig sjelf. — — Min herre, sade notarien, som icke tyckte om hunden, var så god och kör ut det der djuret — Kusch Medor! tiger dul Men Medor fortfor ändå att skälla. — Så fort hunden behagar tiga, sade nota rien, skall jag ha äran förklara för er orsaker till mitt besök... Det är ju hr Migaut jag ha äran tala vid? — Migaut! Migaut! utropade Gideon — herr är således hr Migaut? . — Ja visst, sade notarien. — Migaut, upprepade Gideon. Och fattad af en plötslig tanke, sparkade yng lingen hunden tio steg bort, samt störtade u ur kammaren och bort från hr Migauts boning — Nå väl, min unge vän, Gideon! hr Mar tin, Wvart tar ni då vägen? frågade mnotarien