fått ärfva sin farbroder, finner bön nog den som tröstar sig... Han tänker icke. mer på dig, Clarisse . . . häng iote läpp längre nu, min flicka: br Migaut kommer klockan fem; sätt dina papeljotter i båret och tag på dig din nya klädning och din hvita kolerett till afton. Imedlertid återvände Gideon, försedd med sina dokumenter, skyndsamt till notarien; under vägen gjorde han sig väl den frågan, hvem han kande vara; den der rike Migaut, hvars frikostiga kärlek beröfvade honom den han älskade; han trodde icke på något giftermål, men på en spekulation af annat slag; en spekulation, hvilken, enligt hans tanke, mamma Amelin var färdig att tillstädja. — Den der eländige -Migaut, tänkte han, betalar bra dyrt en fantasi, och han måste vara mycket rik och mycket godtrogen för att så der betala den i förskott: Min svärmor skulle hafva lemnat sin dotter för hälften af de der penningarna hon visade mig. Ifall det icke vore något i bakbåll, hvarföre då gifta sig i Brasilien, långt iffån anhöriga och vänner? Då man bor i Paris och menar ärligt, går man till sin maire och sin pastor och väntar icke tills man kommer i urskogarna för att gifta sig med en ung flicka. Dessutom, skulle väl den der Migaut bandla som han gjort, ifall allt vore på det rena? En man tillerkänner. sin bustru en rik morgongåfva, det må väl vara; men hvem. brukar så der deponera hundra tusen ecus i modrens händer, innan hån gilt sig med flickan. Dessa riktiga reflexioner skulld hos Gideon hafva borttagit alla skrupler, ifall hän haft några, och han tänkte meddela dem åtClarisse för att öppna ögonen på henne och visa henne den fara, som hotade henne, cch således förmå henne att följa honom utan tvekan. Fru Amelin syntes honom i den styggaste dager; han kunde icke tro annat, än att br Migaut måste vara en lika rik som mäktig person, och att passet man