— Jo, jag bar en farbroder, farbror Martin, som vistas i Södra Carolina. — Och som utan tvifvel uppfostrat er? Som ni säkert mycket höl af då han var bos er i Bordeaux? — Nej bevars, herr notarie. Han reste då jag var litet barn, och jag mins honom knappt. — Nå väl, min kära herr Martin, ni kan då spara er skrymteriets tårar... er farbroder är död och har lemnat er i arf hundra tusen ecus, snarare mer än mindre, . — Hundra tusen ecus! utropade Gideon. Jag är då rik! Nå, lofvad vare Gud! — Ja ni är rik, ni kan icke sörja en farbror, som ni icke känner, och är ensam herre öfver den förmögenhet han efterlemnat åt er. Nihar ingen id, min unge herre, om huru trött jag är på denna: låtsade sorg hos arftagare, som komma hit och grimacera sorger, dem de icke känna.... Ni bör vara glad, min vän... detta ögonblick tillhör glädjen Helt och hållet... i morgon få vi tänka på medel att använda dessa penningar på ett klokt sätt. z Vader det Gideon belt öppet medgaf; att det skulle vara honom svårt att finna tårar, för att begråta en okänd farbroders död, och utan återhåll öfverlemnade sig åt den glädje han kände, öppnade notarien sin sköldpaddsdosa och slog ut allt snus den innehöll på ett papper. — Hör på, sade han och visade Gideon dä mörka flicken snuskornen bildade på papperslappen, ni har nu flere tjogu-sousstycken än der finnas snuskorn; det är tillräckligt för att lefva lyckligt och isynnerhet oberoende. Nå väl, jag har sett folk slösa bart en änn större