Aftonbladet – 5 januari 1846, sida 1

han medelst smekningar hindrade ifrån att skälla. — Det är bra att ni ändtligen är här ;.. sade han. Gör ingenting... det är bara min hund ... Medor, tyst Medor... var inte räddy min herre. : — Rädd, sade Gideon, i det han drog opp en liten dolk, den han Hade i fickan ... ni vet icke hvem ni talar med. : — Jag har icke bedragit mig, det är det väsendtliga, sade den okände; se der, min herre, kassakistan står öppen för er; ni behöfver endast taga... Mer och mer förvånad vände sig Gideon, vid det svaga skenet från en lampa i ett rum innanför kontoret, till en stor kassakista af jern, hvarpå han endast behöfde lyfta upp locket. Han stack ner handen och kände ett litet väl insvept paket, som ban bemäktigade sig. — Det är just det, sade den okände med låg röst; men skynda er, ty jag har en förskräcklig svårighet att hålla Medor. Vare sig af skryt eller för att öfvertyga sig, att han icke var lurad i det vådliga spel, hvari ban gifvit sig in, begaf sig Gideon i det inre rummet, för att vid lampans sken öfvertyga sig att han verkligen hade fem äkta bankonoter i sina händer. ; — Lemna mig nu, sade den okände; ni ha fålt hvad ni skall hafva; jag kan omöjligen be: draga er. Gideon granskade bankonoterna och räknad dem; han gnuggade dem, betraktade dem emo lampskenet; han hade verkligen fem stycker riktiga bankonoter i sina händer.