Aftonbladet – 5 januari 1846, sida 1

En granne, som sticker. ut hufvudet utom fönstret, skriker: se der — jag ser honom — tag fastin , Tusen rop följa på hvarandra; alla grannarna, som titta ut ur fönstren, kunna se Kuru Gideon stannar, tvekar, men slutligen i sin oro viker af en tvärgata och sålunda försvinner ur deras åsyn. Han flyr, ilar bort och snart, utan alt veta hur, är han på bulevarden. Han flåsar ut, hemtar andan, samlar sina idfer. — Den korta tid, som behöfts för, den operation vi omtalat, har varit tillräcklig för daggryningens inbrytande. Bulevarden är ännu tom och ödslig, men icke mörk. Gideon känner fullkomligt igen hvar han är hemma: han är nära de kinesiska baden; han hade kommit från Mi chodieregatan. Hvad skulle han nu göra? Har är nästan besluten att återvända till den gat: han nyss lemnat och som han utan tvifvel skal känna igen på det allarm han der väckt; har skall förklara alla den bisarra orsaken till bull ret och uppståndelsen; men snart erinrar har sig, att sanningen är osannolik, att man icke skall tro honom och att det sålunda är en alll för stark godtrohet. Han-hade undsluppit er stor fara; han ägde på fickan det, hvarmed har kunde förvärfva sin frihet och gifta sig med er flicka som han älskade; han var för mycke lyeklig. Det är sannt, att flere förargliga re flexioner blandade sig i hans glädje: uppförande hos denne person, som förfört honom genon lockmaten af några bankonoter, i ett ögonblicl af penningebetryck, hans rop, hundens skällan de, skottet: allt detta var nu klart för honom I Den okände ville dölja en stöld, och Gideo