Aftonbladet – 5 januari 1846, sida 1

— Men gå då er väg! sade den okände. — Icke förr än jag förklarat för er min erkänsla! sade Gideon. Ack, min herre, jag betraktar det icke som en gåfva, utan som ett lån, och jag svär, min herre, att snart . . — Nej, min herre, än en gång: dessa penningar äro edra. — Ni är alltför artig att icke säga mig ert namn, fortfor Gideon. — Gå er väg, eljest svarar jag icke för hvad som sker, sade den okände. Medor rycker sig lös; akta er, han söndersliter er med sina tänder. — Jag går, sade Gideon, af Medors våldsamma ansträngning öfvertygad att: han verkligen icke bade någon tid att förlora. Men han för resatte sig att han, en gång nedkommen ,pa. gatan, med uppmärksamhet skulle söka få reda på husnummern och sjelfva gatans namn, ty han hade gått in utan att känna den. Han sätter foten på stegen, ban nedstiger försigtigt som en man, hvilken bär en stor skatt, samt kommer ner utan hinder; knappt har han satt foten på marken, förrän Medor uppger det häftigaste skall, hvilket den okände interfolierar med ropen: — En tjuf! — tag fast tjufven! — man mördar! — man plundrar mig! Ett skott smäller, och dånet blir ytterligare signal till larm. Gideon, förskräckt häraf, flyr utan att mera tänka hvarken på gata eller husnummer; han skyndar bort, under det att bakom honom ropen: Vakt! vakt! mångdubblas och hela gatan kommer i rörelse. Den trolöse gifvaren fortfar att ropa: ptag fast tjufven! tag fast tjulvenlp