Aftonbladet – 3 januari 1846, sida 2

VVD Db Mmmm bli annorlunda, men jag fortfar att påstå, at pi är starkare spelare än någon af dem. — Nå väl min herre, sade Gideon, hvar egenkärlek var smickrad genom dessa loford det borde de närvarande hafva medgifvit. — Ja, min herre, man har varit orättvi emot er. — Spelar ni biljard? frågade Gideon. — Åja, på min tid spelade jag med en viss force, men aldrig har jag förtjenat jemföras med er; imedlertid har ni förlorat niohundra francs, hvilket är en ofantlig summa för en man vid er ålder. — Ack! svarade Gideon, som halfruset gjort öppenhjertlig, och som för öfrigt lik en drunknande fästade sig vid de mest osannolika förhoppningar; ack, om det ändå inte vore mer än detta! Aha, det var en annan sak... sade den okände; men detta brådskar mest. Ni har förbundit er att i morgon betala sjuhundrafemti francs, om jag hörde rätt; ni eger förmodligen den summan hemma hos er? — Jag eger icke en sou. — Det var rasande, efter som dessa herrar ändå spelat ärligt spel och ni vet att spelskuld är hedersskuld. — Jag skall ge dem min skuldsedel, svarade Gideon, och de få vänta liksom de andra. — Men er far skall säkert hjelpa er. ... — Min far är död och min mor också; jag är ensam i verlden, jag har vänner, som nära nog äro i samma omständigheter som jag sjelf, och jag är skyldig fyra tusen francs; — se der mitt debet och credit... tjenare min herre! — Nej, dröj ett ögonblick, min herre, dröj bara ett ögonblick, sade den okände, vi kunna ju arrangera det der. Gideon, som redan vändt af till förstaden S:t Denis, der han bodde, vände nu om och rär