Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 2

artificiella blommor; hvad mera var, fru Amelin var icke rik; såsom man sett, försände hon blommor till Brasilien, och det var kerr Migaut, som lemnade henne förskotter och var hennes förläggare. Clarisse visste det; det var således intet tvifvel, att kennes afslag, då det upptände bankierens vrede, skulle förmå honom att undandraga henne sin kredit, som var nödvändig för handeln; den unga flickan borde då hafva att vänta sig svåra strider, men bennes kärlek hänförde henne, och skakande hufvudet sade bon: — Aldrig, min mor, aldrig! — Nå, men du kan aldrig tänka på att afslå herr Migauts anbud! — en skön man, som icke är öfver fyrtiotalet och ännu inte har ett grått hår på sitt hufvud: en man, som ämnar realisera alla sina fonder och resa till Brasilien, der du skall bli som en drottning, Clarisse, der du får negrer för att bära dig och negresser för att hålla din parasoll och din solfjäder. — Herr Migaut, det är en annan sak än din berr Gideon, en calicot, som knappt förtjenar aderton hundra franes om året hos sin modhandlare, och som jemnt och ständigt talar om sin onkel Martin, som kanhända är en lika stor stackare som han sjelf. — Men Gideon älskar mig och jag älskar honom, och du har gifvit oss ditt löfte, mamma, sade Clarisse. — Det är sant, svarade fru Amelin lugnt; jag har tillåtit det, Clarisse, då jag ännu var okunnig om att herr Migaut ville -göra din lycka . . . det är mycket enkelt; det är så svårt att vakta en ung flicka, och fleuristerna på Saint-Denis-gatan hafva så dåligt rykte om sig, att jag tog den förste som talade orm att gifta sig med dig. Men din Gideon med sina lustturer och sitt beständiga svärmor, och svärmor, har aldrig behagat mig; det är en spelare