Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 2

den med en tjuguårig älskares hela häftighet samt aflägsnade sig, klingande med sporrarna. Clarisse tände med sorgsen min lampan, ty det hade mörknat; hon stängde boden, och då horn blef ensam med sin moder, satte hon sig ned framför fru Amelin med korsade armar och frågade med den ton af jemnlikhet, som i Paris föräldrarnas svaghet ibland medgifver sina barn. — Men hvad har då Gideon gjort dig, mamma, efter du behandlar honom så der? — Det är en odugling, svarade fru Amelin, en spelare, fördjupad i skulder, som icke vidare skall sätta sin fot hit. Clarisse begynte nu gråtande att taga Gideons försvary och modren fortfor, i det hon ömt smekte sin dotter: — Tala inte om honom vidare, mitt barn; du skall icke blifva Gideon Martins hustru, utan du skall bli fru Migaut, och i stället att fara till Saint Cloud skola vi fara till Brasilien, till Rio de Janeiro, detta sköna land, som köper så mycket blommor från oss, och i ställe! att göra blommor och bära dem, skola vi bära diamanter .... Ja, ja, jag menar dig, Clarisse:; herr Migaut vill göra dig rik för alltid. — Herr Migaut, din bankier? frågade Clarisse helt förvånad. — Ja, just han. Den unga flickan fick stora ögon; hon förstod nu ändamålet med bankierens täta besök och dessa ändlösa samtal med hennes moder; fast beslutad att icke lyda modrens vilja, blef hon förtjust att finna ett tillfälle att visa Gideon huru djup och oegennyttig hennes kärlek var, och hvilka uppoffringar den var mäktig En grisett bar icke alla dagar tillfälle att afslå en bankirs hand, sådan som Migaut; hon kan icke alla dagar kasta bort diamanter, som man håller för ögonen på henne, blott för att på Saint-Martins-gatan få fortsätta med att göra