haft ett samtal, som öfverändakastat alla hans förslag, och ehuru hon tyckte mycket om lustfarter och omelette soufflee, ehuru hon dittills gynnat Gideons frieri, hade hon likväl nu tagit det parti, att aflägsna denne suckande olycksfogel, som icke mera passade henne till man åt dottren. Hon lät derföre Gideon förstå, att det var sent och att hon skulle stänga sitt magasin, och hon bad honom lemna dem. — Men mamma ... började Clarisse, som icke begrep denna hos fru Amelin ovanliga stränghet. — Tig hon, mamsell, och stäng boden, svarade modren sträft. — Jag skall hjelpa Clarisse, sade Gideon. — Alls inte, svarade fru Amelin; vi behöfva icke någon hjelp, och minst eder. — Hvad bar ni gått öfver för ondt gräs i dag, svärmor? sade ypglingen, uppbrusande, och slog med sitt ridspö häftigt i disken. — Ingen våldsamhet, min herre! 5 Vid dessa ord, som uttalades med vrede, blef Gideon helt försagd, och ett par tårar fuktade Clarisses ögonlock. Men som ynglingen hvarken saknade omdöme eller klokhet, beslöt han möta henne med artighet och moderation. — Det är, tänkte ban, några ledsamma nyheter, som stött tillsammans; någon af hennes gäldenärer skall kanhända tvinga henne till konkurs, och den der herrn, som hon nyss talade vid, var kanhända en vaktmästare. Han strök sina mustascher och påtog sig en min lika artig, som fru Amelins var sträf och obehaglig. — Jag lyder er, svärmor, sade han; frukta intet, ni skall aldrig bafva något våld att befara från er son... Adiö således, tills i morgon .... Saint Cloud! Saint Cloud! tillade han, i det han härmade Kuku-konduktörens skränande röst, Saint Cloud! det är öfverenskommet. Derefter tog han Clarisses hand och kysste