Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 1

DE BEGGE TJUFVARNE. AF MARIE AYCARD,. Klockan var nära nio på qvällen och SaintMartins gatan, svagt upplyst af Juliaftonens sista strålar, bibehöll ännu den bullrande liflighet, som är henne egen. En ung man, klädd i en blå rock, knäppt ända opp till hakan, och hvita underkläder, hvartill ett par ljusa mustacher ytterligare gaf ett militäriskt utseende, ämnade gå tvärt öfver gatan för att besöka artificiella blomstermagasinet Bengaliska rosen, som hölls af fru Amelin. En vattendragare höll just med sin kärra midt på gatan; denna blef omkullkastad af en kabriolet; vattnet stänkte omkring och blötte ner den unga mannens underkläder; denne förargad öfver en händelse, som för en dandy alltid var litet ledsam, stod just i begrepp att lyfta sitt ridspö, hvarmed han var beväpnad, mot vatten dragaren, då mannen skyndade sig att framsäga ett: — Förlåt, min officer! Vid dessa ord skingrades ynglingens vrede och ett behagligt småleende lyftade begge spetsarna af den ljusa mustaschen. Man skref då 4818, och alla som påminna sig denna epok erinra sig också, att en talrik klass af unga personer, då gerna affekterande ett militäriskt skick, ehuru vi befunno oss i djupa freden och ingen ting var mera skiljdt från deras vanliga sysselsättning än militärsyrket. Handelsbokhållare och profryttare voro de som då hade de största mustascherna och de längsta sporrarna: man kallade dem calicots.. IHerr Gideon Martin, densamme som nyss blifvit nedstänkt på Saint Martinsgatan, tillhörde denna behaglig akorporation; med andra ord, han var bokhållare hos en modhandlånde på Montmartre bulevarden. De orden: min officer, träffade behagligt hans öra och i stället att inleda ett för öfrigt helt onyttigt gräl med vattendragaren,