Aftonbladet – 31 december 1846, sida 2

kan vara olamplNgt 10 Pressens organer aiven nar i Sverige att derom uttala sin öfvertygelse. Man erinrar sig, att mnorrska odelsthinget beslöt riksrätt öfver hr statsrådet Vogt i anledning deraf, att han hade tillstyrkt åläggande af införselstull å vissa i tulltaxan derifrån fritagna sorter jern, under åberopande af 47 :n i grundloven, som tillägger konungen rätt alt gifva och upphäfva anordningar, som angå handel, tull, näpringar och polis, dock att de icke må strida mot konstitutiopen och de af storthinget gifna lagar; hvilka anordningar gälla provisoriskt till nästa storthing; samt att riksrätten frikände hr statsrådet från ansvar på den grund, att hans åtgärd hade tillkommit af ett icke tillräkneligt missförstånd af grundlagen. Nu tillägger 75 S:n i grundloven storthinget rättigheten ,att gifva och upphäfva lagar; att pålägga skatter, tull och andra offentliga bördor, som gälla till den 4 Juli det år då nästa ordinarie stoörthing samlas, och tulltaxan, hvilken hade erhållit konungens sanktion och promulgation i den ordning, som 77, 78 och 79 SS:na bestämma, var således nu af storthinget gifven och i behörig ordning utfirdad lag, samt kallas älven så. Frågan, om hr statsrådet Vogt gjort sig skyldig till ansvar eller icke, måste då helt och hållet bero af ett bedömande, huruvida hr statsrådet genom sitt tillstyrkande hade öfverskridit den gräns som finnes mellan konungens och storthingets prerogativer, enligt jemförelse af 47:e och 75:le SS:na. . Å andra sidan åter innehåller 37 n i riksrättens reglemente, att enhver af Riksretten afsigende Dom blott skal bestå af en Domsslutning (ett domslut); men riksrättens domslut innehåller, såsom vi redan nämnt, i ifrågavarande fall, äfven ett skäl för frikännelsen. Dessa äro i korthet de faktiska omständigheterna af en sak, som gifvit anledning till -ofvannämnda förklaringar och protester samt till en vidlyftig diskussion inom den norrska pressen, och som ännu en gång torde blifva föremål för den offentliga uppmärksamheten vid nästa storthing. Betraktar man, med kännedom häraf, Kongl. Maj:ts förklaring, så kunne vi icke annat än i allo instämma uti den ena delen deraf, nemligen sjelfva reservationen emot någon vidare slutföljd af riksrättens dom i afseende på grundlagens framtida tolkning. Det är nemligen tydligt, att i hvarje samhälle der den högsta myndigheten är fördelad på flera statsmakter och dessas ömsesidiga prerogativer genom ett fördrag, en konstitution, äro ställdai ett visst förhållande till hvarandra, med en i lagen uttryckt begränsning för hvardera, men sjelfva de särskilda statsmakterna inom hvar sin gräns Wav Vkverondv ut ärrerundre, så kan ingen förklaring öfver grundlagen från denna sta(smakteus sida blifva absolut förbindande för den andra, emedan iemnvigten då vore rubbad och den ena 1 och med detsamma skulle förvandlas till den högsta och blifva de öfrigas herre. Om derföre t. ex. riksrätten äfven hade dömt hr statsrådet Vogt ifrån embetet (hvilket man ifrån början ingalunda hade afsett eller ens önskat, då hr Vogt i öfrigt är en högt aktad man, utan endast -att ej genom åtgärdens förbigående med tystnad lemna ett prejudikat för framtiden), så hade icke ens detta behöft ovilkorligt binda regeringen vid ett visst handlingssätt för framtiden, ehuru det visat, huru riksrätten uppfattat grundlagens mening. Det finnes, vid kollisioner i sådana fall inom den konstitutionella monarkien, intet annat slutligt rättesnöre för den ena eller andra af de oansvariga myndigheterna och ingen annan kontroll emot usurpation och vådliga samtällsbrytningar, än den egna pligtkänslan, kärleken till fäderneslandet, omsorgen om det helas bestånd samt aktningen för det allmänna förnuftets domslut om det! rätta förståndet af lagens bokstaf och anda. En annan sak åter är, huruvida det klander, som i norska regeringens af konungen gillade betänkande förekommer emot sjelfva riksrättens dom, är rättvist. Denna fråga är ömtålig. Klandret stöder sig nemligen helt och bållet på den åberopade Y:n i riksrättens reglemente, att domen endast skall bestå af ett domslut; i -följd hvaraf blott sjelfva facta och lagrummen jemte slutresultatet, men inga domskäl eller premisser, anses böra få deruti åberopas. Nu var imedlertid förbållandet, att den af br Vogt tillstyrkta anordningen, verkligen stridde mot en i behörig ordning af storthinget gifven och af Kongl. Maj:t promulgerad lag angående tullbeskåttningen. Hade således endast sjelfva factum och lagrummen blifvit åberopade, så hade riksrätten antingen nödgsts fälla domen i uppenbar strid mot grundlagen, om den blott och bart friat den tilltalade, eller också måst döma en allmänt högaktad man ifrån embetet, för en förseelse, som endast för principens och prejudikatets skull innebar någon våda, om den lemmnades utan anmärkning, men icke i materielt aseende åstadkommit några märkbart skadliga följder för tillfället. (Morgenbladet bar närmare, och i vårt tycke ganska väl, utvecklat detta uti ett räsonnemang, som vi låte följa här nedan.) — För att undvika dessa båda ytterligheter gas då ingen annan utväg, än att, såsom nu skett, genom det i domen influtna uttrycket, rädda principen och riksrättens eget anseende inför nationen, och likväl undvika, att genom bokstafvens hårda tillämpning skilja ifrån dess plats en man, som i öfrigt gjort sig förtjent af det allmänna förtroendet; hvilket sednare med vida mera skäl skulle gifvit anledning till förtrötalcona