Aftonbladet – 24 december 1845, sida 2

hagligt! Huru smärtsamt att blifva väckt! — och dock måste det så gå, och således gick det äfven dem. Hittills hade Gilbert Ramsay lefvat af en slägtings godhet. Hans far var en yngre son af en rik familj, som, då han gjorde ett oklokt parti, fick honom anställd såsom fändrik i Ostindien, blott för att skaffa hopom ur vägen, på det han ej skulle vanära sin familj med sin närvaro. Här sörjde klimatfebern för att skaffa honom ännu bättre ur vägen, neml. genom att expediera honom till evigheten, och hans enka, som på qvinnovis icke i denna verlden kunde finna något, som förmådde att ersätta hans förlust, följde honom till den andra, efterlemnande åt deras enda son i arf så mycken sorg, som hans lilla bjerta kunde inrymma. Änskönt det väl kan vara sannt, att de, som känna denna verlden bäst, älska den minst, fianes det dock ett litet antal hyggligt folk här, som göra goda gerningar, utan att det på minsta sätt faller dem in att göra sig till dermed. En kusin till gossens moder, som hade en sård på landet och ett dussin tjockhufvade, ljushåriga, röda och hvita ungar, mente att ett par mer eller mindre ej hade stort att betyda, och att ännu ett barn gerna kunde gå med i hans eget dussin, och förde den lilla Gilbert in i den stojande barnkammaren, och glömde derpå alldeles att han icke var hans egen son. Och således var Gilbert uppvuxen, så tillfreds och lycklig som möjligt, utan att tänka på att ban egentligen borde vara olycklig, som ett fader och moderlöst barn, intill sitt nittonde år, och den sednare delen af hans lif hade varit mycket behagligt upplifvad af kärlek och Susanna Abercrombie. Men nu kom uppvaknandet. En resvagn med fyra hästar för kom en dag körande i flygande fart fram för dörren till boningshuset, och en man, som satt inuti vagnen, frågade efter gårdens egare. -Då ceremonier i detta hus alldeles voro ur modet, och troligen aldrig hade varit i mode der, oeh der väl fanns stalldrängar, men ingen lakej, kom herrn sjelf ut, och den fremmande gick in. Den gamle Squiren, förde honom in i ett gammalt ekpaneladt rum, rundt omkring behängdt med jagtredskap. Han var en stor, axelbred man med ett brunt ansigte, och då han stod midt framför den fremmande, såg han ut som en kolossal. personifikation af styrkan, ett utmärkt exemplar af en äkta brittisk landtman, som det icke