Aftonbladet – 18 december 1845, sida 2

BOKEHANDELS-BULLETIN. Bruden på Omberg. Af Emilie Carlen. Författarinnan bjuder härmed till julen en vinterblomma åt sina läsare och läsarinnor, innan de ännu, vid minnet af hennes vårbukett — Vindskuporna, — hunnit fråga hvarandra rigtigt hvarifrån den uppfinningsrika frun hemtar alla dessa händelser, der ena icke lik den andra, eller huru hon förmår att, med en och annan liten svängning kaleidoskopiskt, omflytta sitt förråd af karakterselementer till ständigt nya karaktersfigurer. Frågan blir visst icke mindre invecklad efter bekantskapen med närvarande julgåfva; men det vore fåfängt att vilja förklara denna rikedom på alltid nya och originella bilder; i den ligger det skapande sni!lets hemlighet, hvilken för dess innebafvare troligen skall allt framgent förblifva lika outforsklig, som för alla andra. Bruden på Omberg är mera novell än roman; den består blott af en enda del, och är till sin plan den enklaste vi kunna erinra oss af fru Carlen. Det oaktadt saknar den, lika litet som någon föregående af samma hand, egenskapen att egga läsarens nyfikenhet; väl icke här på utgången — ty den är redan angifven i bokens titel — men på sättet, huru en sådan utgång skall kunna tillvägabringas utan att någon af hufvudpersonerna dessförinnan blir sin karakter otrogen. Det sker ändå; men också på ett så utomordentligt vis, att det skulle tyckas osannolikt, om det icke blifvit förberedt gezom sjelfva den skarpt och orubbligt individualiserande karaktersteckningen, med hvilken knappast någon annan lösning af knuten står att förena, än den författarinnan påhittat, och den hon tydligen haft i sigte redan vid nedskrifvandet af novellens första rad. Scenen för utvecklingen är förlagd till stränderna af Vettern, dem lörfattarinnan i somras lärer hafva besökt; och om man sjelf sett dessa trakter, måste man öfverraskas af författarinnans konst att i några få drag framställa en trognare bild af de lokalföremål hon för sin berättelse behöfver skildra, än mången resbeskrifvare, som gjort samma skildring till sitt egentliga ämne. Några lokala episoder, öfver land och vatten och folk, ha härigenom tillkommit, hvilka — likt alla äkta episoder — väl till sina följder ingripa i hufvudhandlingen, men ändå stå så afskilda derifrån, att de kunna betraktas ensamme, utan att någonting af den sistnämndas utveckling derigenom förrådes. Denna egenskap tillåter oss att meddela en dylik episod såsom en följetong, hvaraf vi vid lägligt tillfälle, om författarinnan tillåter, skole begagna oss i Aftonbladet. Imedlertid kunne vi ej lemna denna lilla redogörelse, utan att lyckönska författarinnan till en förändring hon denna gången gjort, den att inskränka sig inom en volym. Den som har en så stor rikedom på uppfinning, och derjemte aldrig är i förlägenhet att gifva åt händelserna en naturlig utveckling, skall alltid vinna på att begagna denna gåfva för att framställa flera omvexlande taflor, och i detta