Aftonbladet – 18 december 1845, sida 2

(Insändt.) TILL JOLANTHA. ) Liljehvita, hulda flicka, Gladt försakande Jolantha, Sensitiva, näktergal! Tack för det du lät mig blicka Mellan stormens hem, de branta Klippor, in uti din barndoms Stilla, blomsterrika dal! Herrligt le mot mig derinne Ros och lilja, ack! men båda Le dock mindre skönt, än du, Du, som sjelf ej egde sinne För att färg och fägring skåda, Stängd från ljuset, innesluten I din känslas knopp ännu. Troubadouren kom, och flamman, Tänd af kärlek i ditt hjerta, Bröt sig genom ögat fram. Knoppen knöt ej längre samman Dina blomblad. När den bjerta Dagen ropade sitt va:de, Nya verldar du fö; nam. Ödet skiftar sina lotter. Dalen, större än du anar, Ar ej mer din hela verld. Skönhetens och snillets dotter! Nu din kungabörd dig manar Ut på lifvets, ut på konstens Haf till vådlig segerfärd. Segra fritt! af fångenskapen Under din förtrollning fästes Ingen själ vid mörkrets bud. Dina segerrika vapen Ej i svekets härdar hvässtes, Ej på hatets glöd. Dem gaf dig Kärlekens och dygdens Gud. Vandra ut med troubadouren, Som din andes flammor tände Och som gaf din längtan ord! Skaldens makt är himlaburen. Du, som denna himmel kände, Blif dess budskap, väck med ordens Värma en förfrusen jord! Dock — att stärka dig och hyila Anden — ofta från dig skaka Lifvets fröjder, lifvets qval, Slut ditt öga till och ila Till din fordna verla tillbaka, Blind för flärden, åter hemma I din känslas tysta dal! Jolanthas roll spelas af mamsell Österberg i sty at. amn Dan da MNAffan