Aftonbladet – 16 december 1845, sida 2

Malmström en sträf, vinningslysten penningmena niska ända i sitt yttersta lillfinger, samt med det oböjligaste sinne i verlden och med principer som knappt en tyrann kunde hafva maken till, men hvilka dock slutligen den sluga Amalia (i hemlighet gift med Dalberg, grosshandlar Klams Fullmäktige,) helt behändigt vände upp och ned på. — Af kol, salpeter och svafvel får man krut; men af en dum bokhållare, en sträng penningsamlare och två älskande par får man äfven någonting förfärligt exploderande. Förstörelsen stadnade dock vid — giftermål, och ridån gick ner öfver tvenne lyckliga unga par, samt en omvänd och försonad principal. Skola vi uttala vår tanka om de i pjesen spelande personerna, så är den mycket till deras fördel, och vi anse recettagaren med rätta förtjent af det bifall som egnades honom af publiken. Mamsell Lindmärks spel var lifligt och hade sina lyckliga momanger, i synnerhet i den scenen med grosshandlaren der hon så fintligt skapade om den kalla penninggudens grundsatser och gjorde en lycklig schock på hans qvinnoförakt. Medspelarne fyllde med talang sin plats. Vi komma nu till det andra stycket; och få presentera för läsaren en liten scen i andeverlden. I fonden sitter Stellaris, Feernas konung (herr Torsslow) på sin thron, omgifven, till höger, af en mängd hedervärda och välförståndiga trollkar!ar, till venster, af deras söner, hvilka äro anklagade att hafva låtit sig förvillas af herr Anden Lumpacivagabundus; — och man kan redan höra på namnet alt denne måtte vara en mycket märkvärdig utlänning. — Nej, han är ej utlänning, han är äfven hemma hos oss här i Stockbolm, fastän han ej är mantalsskrifven. Det är nemligen den der tingesten som alltid lär oss att rumla och spela och sätta oss i skuld här i verlden. Anden manas fram af Stellaris, äfvenså Lyckans Gudinna och Amorosa, den rena kärlekens beskyddarinna. En tvist uppstår emellan de tvenne sistnämnda gudomligheterna om frågan, hvilkens makt är störst, och tvisten slites på det sätt, att man bestämmer sig att göra ett prof bland menniskorna. Fortuna skall utvälja trenne oordentliga sällar och öfverhopa dem med sina gålfvor, för att de skola kunna bättra sitt lefnadssätt och blifva ordentliga, hvilket Amorosa dock påstår blött vara möjligt genom kärlekens makt. Hennes val faller på tre vandrande gesäller Lim, Syring och Syl. (Herrar Norrby, Stjernström och Zetterholm.) Man ser dessa inkomma på ett herberge för att hvila ut öfver natten, och finner genast att Fortuna verkligen i dem funnit passande ämnen för sitt experiment. Lim går väl ändå an, han ser stadigast ut och tänker bara på sin käraste, Petronella Holzman i Wien, med hvilken han önskar en gång kunna gifta sig; Syring åter är en liten äkta fjäril, som i gula kitaispermissioner och urväxt frack fladdrar kring hvarje blomma på den vida jorden; Syl, skomakaren, lefver blott för flaskan och — stjernorna. ,Jag är alldeles tokig i stjernornan, utropar han, fast de äro rakt i motsatt direktio mot mitt hedervärda yrkel, — Att närmare omtala hur Lyckan söker upp dessa gynnare och låter, dem vinna en ofantlig förmögenhet på lotteriet, hur deras lefnadssätt derefter förändras olika efter hvars och enslynne, och hur de tvenne kamraterna Syl och Syring ruckla bort sin förmögenhet, medan Lim, af sin kärlek ledd på bättre vägar, förvärfvar sig sin fästmös hand och ett lyckligt lif, medgilver ej rummetatt nu beskrifva. — Smvtev töresvanrer äter en scen i andeverlden, der nu sezgren tilldömes Amorosa, och Fortuna erkänner sig hafva tappat vadet. Styckets plan är således, som vi finna, anlagd för att hålla fram den vackra tanken: menniskans förädling genom kärleken; och denna glänser äfven som ett ädelt smycke igenom den grofva omklädningen. Serdeles vacker funno vi Amorosas skildring af kärleken, i sista akten. — En skön belysning af bengaliska eldar gaf gläns åt feeriet i sista scenen. Pjesen har flera rätt komiska sidor och utfördes i allmänhet bra. Några muntra kupletter förhöjde äfven effekten. MHr Stjernström visade sig denna afton till sin fördel öch synes o:s alltid betydligt vinna i sitt spel, så snart han vill iakttaga detta lagom i röstens och gestikulationens styrka, utan hvilket äfven den tacksammaste roll måste förfela sin sanna effekt. För att döma efter de samfällda yttringarna i salongen komma dessa tvenne pjeser säkerligen att gifva många fulla hus. — Den förtjenstfulla receltagaren inropades efter spektaklets slut. Vagabundus. TT AA NYIRGIOARTVSt RY TT NYKETR