Aftonbladet – 13 december 1845, sida 1

stern i denna diatrib spelar en mycket klen fiol Det är någonting så tvunget och nästan hvad ma; kallar otympligt i den höga försvarsförattaren hela beteende med denna sak, och han lycka icke med alla sina dialektiska och advokatorisk spetsfundigheter komma längre än till nårot, son har starkt tycke af en reservation för sin egel person. Han medger alt reskriptet så till vid icke varit alldeles nödvändigt, som de goda bön derna, mot hvilka det är riktadt, icke begått nå got enda sådant missbruk af sin associationsfrihe! som kunnat gifva anledning till beifran af lager han synes till och med vilja medge att det ick hänger så ganska riktigt tillsammans med det kung liga kansliets sjelftagna rätt, att förmedelst reskrip ter in casu gå Ständernas lagstiftande rätt i för väg, och han ger det hela derföre heldre en så dan tydning, som vore det blott en den högst administrationens polisanordning för alt leda d underordnade polismyndigheternas verksamhet frågan om folkförsomlingar. Han tilldelar öppe och till verldens stora förvåning det ifrågavarand reskriptet en blott interimistisk natur och insi nuerar att det, måhända ännu förr än nästa Stän derförsamling träder i verksambet, skall vara åter kalladt. Att det för öfrigt kommit att erhålla e allmän utsträckning för hela bondeståndet, då, så som oppositionen bemärkt, det ju vore alldele tillräckligt att polismakten för hvarje särskildt fal al excesser trädde med sin myndighet emellar detta gör herr ministern mycket bryderi att för svara, och han stannar temligen förläget vid de ihåliga räsonnemang, att man äfven måste var betänkt på möjligheter; en provins, som ännu dag är lugn och beskedlig som ett får, kan ji