ånger plågat mig, och återkommen hit -känne jag det våra :mig omöjligt attilängre uthärda at bo i samma stad, på samma gata som ni, uta; att få meddela mig med er. -;Säg mig hwad jag skall göra, för att finna nå och försoning hos er för mitt begångna fel, ja; är färdig att uppfylla allt hvad ni begär; lemn; mig blott det hepp, att jag med tiden vågar nal kas er som en vördnadsfull, oföränderligt tillgif ven vän. Er ödmjukaste Charles Thornton. M:r Thornton skuverterade sitt ibrefmed ku fört papper, förseglade det med ett pitschaft mec sförgät-mig-ej uti, och sökte att förställa sin sti på utanskriften, ty :han fruktade annars att få sitt bref ouppbrutet tillbaka. Med brinnande otålighet väntade han den föl jande: morgonen, för att så tidigt som möjligt af lemna brefvet. Sedan, för att förkorta tiden besökte han några aflägset boende vänner. Sent på afton kom han hem. Hans betjent, hvilken m:r Therntons upprörda sinnesstämning ieke hade undgått, betraktade honem bekymrad. Är här bref till mig, frågade m:r Thornton hastigt, och då betjenten nekade, gick han långsamt med nedslagen blick trappan uppför. Tvenne dagar, hvilka tycktes m:r Thornton som två evigheter, framskredo långsamt; ändtligen på tredje morgonen hörde han tvenne hastiga slag på perten, hvilka tillkännagålvo brefbärarens ankomst. Stormande slog hans. hjerta, då betjenten gaf honom ett litet nätt bref, hvarpå han igenkände miss: Bettys stil. Häftigt bröt han det och läste: Till Charles Thornton. Esq. Ni frågar hvarigenom ni skulle kunna försona mig. Det är icke vrede, som jag känner och bar känt för: er. Ni har offentligen i vittnens närwaro öfvergifvit mig; jag skulle finha upprättelse i att mot er göra detsamma. Ni fruktar för äktenskapets band, jag icke mindre; derför fordrar jag-intet annat än en godtgörelse, sådän som jag sjelf uttänkt mig den. Förnya ert frieri till mig hos mina föräldrar, och urskulda ert fordna uppförande så godt ni kan. Så fort som möjligt skall sedan vår fhröllopsdag blifva utsatt, och