Aftonbladet – 12 december 1845, sida 2

ill Drurylane, der hans favoritpjes, Romeo och ulie, skulle uppföras. I en loge, midt emot Hoiom, satt miss Walter; hennes blick varoaflåtigt rigtad på teatern, till dess ridån föll. Nu plef han varse en ung, till utseendet förnäm man, om inkommit i logen och med serdeles artighet welsade på Betty. M:r Thorntons hjerta slog upporiskt; kanhända, ja säkert var denne unge man Bettys älskare, han såg det på hans strålande gon, han inbillade sig höra hans ömma öfvertaande röst, ehuru han icke kunde förnimma ett rd af det samtal, som den unge niannen började. Men hastigt vek m:r Thorntons nedslagenhet ör en glad och triumferande känsla, då han såg Betty förblifva lika blek och endast svara honom helt kort. Vid den sista scenen, som utfördes af le spelande med verkligt mästerskap, betäckte Belty sitt anlete med båda sina händer, och gret häftigare, än hon kunde gjort, om en lycklig kärlek hade uppfyllt hennes hjerta. M:r Thornton gick långsamt och betänkligt hem; han skred förbi Bettys boning, han såg Ljus i hennes rum; hvad hade han icke velat gifva — hela sin förmögenhet, tio år af sin lefnad — för att i detta nu våga träda in i hennes rum och tala till henne; Sofva blef honom omöjligt, han försökte att läsa i en roman, som hans bokhandlare hade skickat honom, men alltid återvände hans tankar till Betty; slutligen lade han bort boken och satte sig att skrifva — ett bref till henne.j Med darrande hand skref han: Dyraste miss! Jag borde kanske icke våga att skrifva till er;då jag vet mig vara förtjent af er vrede; men jag måste lyda en inre mäktig röst, som befaller mig bekänna: att jag i det innersta af mitt hjerta aldrig hyst för er annan känsla än den sannaste aktning, den ömmaste vänskap och den varmastebeundran. Blott en dunkel känsla, som mitt förnuft fåfängt sökte att bestrida, följde jag, då jag liksom en dåre tillintetgjorde min egen sällhet; just i det ögonblick då all dess fullhet skänktes. mig igenom er. Endast för er lycka har jag för-dragit smärtan att vara misskänd; men alltsedan: jag skiljdes från er, har en beständig längtan och