M:r Thornton såg några ögonblick bedröfvad och stillatigande ned i sin tekopp; men åter drog han en djup suck, sprang upp och gick med stora steg fram och åter uti rummet. Men säg mig då hvad jag egentligen bör tänka om dig, ropade sir Benjamin Härford. Du känner ju miss Walther sedan dina barndomsår: då var hon det lilla. skönaste barn som lekte i Hyde-Park; nu är hon den hyggligaste, aldraälskvärdaste flicka, som älskar dig af allt sitt hjerta, är af god familj och ger dig en hemgift af tolftasen pund. Hvad är då detta för en brudgumsfysionomi du visar? Allt hvad du säger är sannt, och just att det är sannt är det förskräckligaste. Hvad kan jag väl ha emot både henne och hennes familj?, — svarade m:r Thornton med jemrande röst. Ha emot henne — emot din fästmö? frågade sir Benjamin, och såg på sin vän med stora ögon Min vän!, fortfor denne, ty hans hjerta behöfde att genom förtroende lätta sin börda; all sedan i går har det blifvit mig så underligt till mods: min frihet, min sköna gyllne frihet måste jag skänka bort, och allt hvad jag hädanefter gör och beslutar, måste vara med afseende på hennes önskningar. Hittills har det varit min högsta glädje och lycka att se och tala med henne, men nu mera måste det blifva min pligt: jag är icke mera en fri man, jag är en slaf — ack, hvilken dårskap att jag någonsin förlofvat mig I Talar du med fullt medvetande, eller har du feber?, sade sir Benjamin Harford, och kände Ipå m:r Thorntons puls. Denne ryckte häftigt handen ifrån honom IKammartjenaren steg in och påminte MI