den rank utta, herrsklystna atovunnaen!: peda vilgifvas al ett imponerande majesät, hvilket hos Sarastro bär dygdens och vishetens stämpel, hos drottningen deremot svekets och passionens. 5Sedan hon (i sin första aria) först gevom smicker, sedan zenom tårar och klagan sökt röra Tamino, uppbjuder hon (i allegro!) alla sina konster för att med lysande bländverk dåra den oerfarne ynglinzen — häraf dessa hvirflande ru!ader, denna svindlande tonhöjd, som Mozart visserligen ej (såsom ofta säges) anbringat endast för att göra sin passagelystna svägerska till viljes. Samma dramatiska b-tydelse återfiona vi i drottningens andra aria, då hon söker förmå Pamina till att mörda Sarastro: i de brokiga och ända upp till trestrukna F gående figurerna alspegla sig den ärelystna qvinnanvs högtflygande, men tomma och fåfänga planer. Huru effektfullt gruppera sig ej de tre tärnoraa med sin yppiga och likväl mystiska sång kring deuna karskter! Mot dessa båda kolossala gestalter bilda åter de båda älskande en angenäm kontrast: Tamino och Pamina äro båda sanna, okonstlade naturbarn; hvarje ton från deras läppar uttalar en innerlig naturfrisk poesi, som bannlyser alla sjukliga känslor, alla öfverdritna effekter. Deraf dessa mildare färger, bvarmed Mozart skildrat bennes vansinne (i sista finalet), der säkerligen ej mången annan skulle försummat tillfället att anbringa en knalleffektscen. — Papageno åter är, likasom Tamino, ett naturens barn, men dennes idealiska svärmeri är honom fremmande. Dock har Mozart äfven hos bonom nedlagt ett poetiskt element (ehuru af lägre art), som bevarar honom från att nedsjunka till karikatur. Den gröna skogen med sina glada qvittrande innevånare är bans verld, hvarutöfver hans blick ej röcker, men för dess friska skönhet har han et lifligt sinne, som ständigt framlyser i hans sång. Han bar så länge lyssnat till fåglarnes sång, att tan nästan assimilerat sig med dem, och al dessa tyckes han ha lärt sin muntra visa (i första akten), som med så mycken sanning skildrar hans harmlösa naturlif, hans omedvetna kärlek till de föremål, som omgifva honom i den fria grönskande skapelsen. — Denna roll bör således ej uppfattas alltför prosaiskt, och aldraminst får man göra en Pajazzo af den, såsom stundom händer. Denna rikedom på dramatisk sanning och mångfald i karakteristiken, öfverallt förädlad genom Mozats idealitet, gör Troliflöjten visserligen till en af mästarens ypperligaste dramatiska verk, måhända det mest iulländade af dem alla. Vi aftålla oss för örigt från alla reflexioner rörande den förträffliga instrumentationen, det harmoniska och kontrapunktiska arbetets djup och betydelsefullhet, emedan detta otaliga gånger förut blifvit afhaudladt, och dessutom viuner mera på att höras än att omlalas. I utförandet af operan röjde man: ett samfäldt bemödande att. bidraga till ett tillfredsställande helt, och i flera fall lyckades detta ock ganska väl. Hr Strandberg gaf såsom Tamino högst öfverraskande prof på de framsteg han gjort så-om dramatisk sångare: öfverallt ett väl uppfattadt,! själfullt föredrag, riktig deklamation, liflizt spel, uttrycksfull mimik. Såsom hans glanspunkter nämna vi arian i A:sta akten och det svåra recitativet i 92:dra (egentligen första) aktens final, hvilket han gaf med en sann deklamation och uttrycksfull nyansering. Måhända hade ett och annat af partiets momenter vunnit på mindre släpagde öfvergångar mellan tonerna. — Fru Liedberg gaf Pamina med det naturliga okonstlade behag, som tillbör rollen, och lade för öfrigt både sanning och känsla i sin sång. Företrädesvis böra i detta afseende nämnas eavatinan i G moll, scenen med Sarastro, vansinnigbetsscenen i sista finalet m. m. Endast hiudrades hon någon gång af sin rädsla från att röra sig med den frihet, som är nödvändig till frambringandet af scenisk illusion. — Om än m:lle Fundin ej fullkomligt förmådde gifva sitt spel det imponerånde majestät, som bör omgifva den stjernuglänsande drottningen, så saknade man dock för öfrist hvarken karakter eller hållning hos henne. De båda bravurarierna sönpg hon med en virtuositet, ett uttryck, som på engång! vitlnar om hennes sorgfälliga studier och lyckliga uppfat!ningsförmåga, och säkerligen skall ingen, som känner de stora svårigheterna i dessa nummer, underlåta att erkänna den betydliga förtjenst hon här inlade. — Herr Walin eger visserligen ännu ej de egenskaper som sångare, hvilka Sarastros parti erfordrar (helst då dess tonlägen äro något för låga för honom), dock kan man icke neka, att äfven han uppbjöd allt hvad som pål den utbildningspunkt, der hans talang nu befinner sig, står honom till buds. I-scenen med Pamina (andra aktens finalj syntes han oss lyckligast; hvad de båda arierna beträffar, skulle vi vilja tillstyrka honom att hör anbringa ett mera bundet föredrag och deremot bannlysa tonernas släpande, hvilket är alldeles främmande för Sarastros parti. Med sin kärnfulla, manligt sköna stämma skulle Hr Walin för öfrigt kunna frambringa betydande effekter, blott han på allvar blefve betänkt på att förbätträsin ännu något felaktiga tonbildning. — I Papagenos roll återfinna vi dess mångåriga innehafvare, lr L. Kinmanson, hvars komiska talang gaf den mycken relief. Vid ett eller annat moment skulle vi imedlertid önskat att hans humor något mindre bestämdt framträdt, såsom under Paminas klagande Cavatina, der Papageno bör I aAla OK h2llAft freda 2 halamgn dan Dilan I Loss Mm ÅA — AA -— JR