Aftonbladet – 8 december 1845, sida 2

heter, skulle sätta tro till hans utsago. Och öfvertygad, som han var, om furs-tens oblidkeliga onåd och sin egen olycka, hvad fröjd kunde vål lifvet gifva som motvägde förödmjukelsen af att för alla :bekänna sin låga svartsjuka, och den i de flestas ögon vanärande fegnet, att ej vilja öfverlefva sitt smärtsamma öde? Vi hafva nämnt att Leijon-tjerna, liksom de fleste vid hans år och ställmng, förskeffat sig en förtrogen vän, för hvilken ban höll intet doidt och således äfven yppat alla sina misstankar och det förtviflans bestut han fattat. Olyckhgtvis hade denne vän, tidigt på morgonen den dag detta beslut skulle utföras, helt hastigt blifvit bortskickad i något ärende inåt landet, men då han sent på aftonen hemkom och underrättades om hvad som förefallit, ilade han till fursten och förtäljde allt hvad han visste. Och när sedan, på morgonen följande dagen, bofmästaren redogjorde för den bekännelse han af fången emottagit, öfvertygades Carl Gustaf af dessa berättelsers fullständiga öfverensstämme!se om sammanhanget och heia ursprunget till pagens öfverilade företag. Med den ädelhet som aldrig förnekade sig i Carl Gustafs karakter, och hvarom historien sedan hait så många drag att berätta, skyndade han att om allt låta underrätta lagmannen oca hans djupt bedröfvade dotter, och tillika bereda henne på det upptåg, som han förfesatte sig att verksälla och för hvilket vi nyss redogjort. Han ville nemligen låta pagens otyglade häftighet något afsvalna I motgångens och den: deraf väckta efiertankens pröfning, och sedan, genom öfverraskningen af in gunst, godtgöra hvad han sjelf kände sig hafva rutit.