Aftonbladet – 8 december 1845, sida 1

hvilken man framledt honom. Sedan denna befallning maschinmässigt blifvit fullgjord, lossades hastigt bindeln från hans ögon, och när han nu, med blandad fruktan och förhoppning uppslog dem, såg han fursten sjelf, med ett godhjertadt leende — om icke förvirringen alltför mycket bedrog hans syn — stående helt nära framför sig. Vid prinsens ena sida stod lagmannen och vid den andra slottskaplanen, en gubbe med grå hår och vördnadsbjudande utseende, iklädd sin embetsskrud. Leijonstjerna ville tala, men kunde af öfverraskning och bäfvan icke framtvinga ett enda ord; — oafvändt stirrade han på fursten, tills denne med vänlig röst yttrade: — 50 då icke så mycket på mig, utan se omkring dig, innan jag afkunnar din dom, ty att höra den är du kallad. Nu först, fullgörande denna befallning, märkte fången att han befann sig i slottskapel!et, nära framför altaret, och att en talrik, tyst och högtidsklädd församling omgaf och betraktade honom med blickar, hvilkas omisskänneliga glädje han fåfängt sökte förklara. Han tog med handen åt ögonen, liksom för att öfvertyga sig att han icke drömde — ty så hade det plötsliga uppträdet förvirrat hans sinnen — men en lätt suck nära invid honom kom honom att kasta blicken dit, och då vardt förtrollningen löst, blodet återvände till de bleka kinderna, och den fröjdfulla aning, som vid hans första blick på fursten sökte göra insteg i hans sjuka sinne, utbredde sig der alltmer, lik en morgonrodnad, med sina klara strålar förjagande nattens hemska skuggor. Ty der bredvid honom låg, lätt knäböjd liksom han sjelf, på den sammetsklädda pallen och höljd