Aftonbladet – 6 december 1845, sida 2

RR RR tillslöto sig. Den gamle, häftigt upprörde fadren skyndade till hennes hjelp, ryckte henne till sig och sade, med en genomträngande blick på pagen: Arme, ser du nu hvad du förlorat?) Leijonstjerna stod liksom förstenad och utan allt medvetande af hvad som tilldrog sig. Då flickan inträdde, tryckte han handen krampaktigt för sina ögon, bröstet arbetade våldsamt, som om en volkan bott derinom, och då han nu, vid en vink af fursten, utfördes, stödde han sig tungt på sina ledsagare. Nedkommen i fängelset, der den gamle hofmästaren, efter att hafva skickat sin hustru till den afsvimmade flickans hjelp, qvardröjde, utbröt han om en stund i en stormande yrsel, sprang häftigt fram och åter och rasade förfärligt. Han var hitintills alldeles obekant med det dolda lidande som själen, ur sitt djupa innersta, är mäktig att utveckla, och då det nu på en gång, med alla sina förfärliga skräckbilder, plötsligt framstod, intogs han helt och hållet deraf. Den deremot, som först fått läppja och sedan i afmätta droppar sugit smärtans kalk, som bärdat och utbildat sin styrka i sorgens helsosamma skola, låter icke så lält besegra sig. Andtligen syntes ynglingens själsoch kroppskrafter utmattade, och en våldsam gråt med kon vulsiviska suckar gaf honom lättnad och beredde småningom en lugnare sinesstämning. — Naturen i menniskobröstet är lika med den i yttre verlden: när stormarne rasat ut, följer det välgörande regnet, först häftigt och sedan allt dr tills slutligen solen — aftonens eller den nya dagens — framskymtar i förklarad glans och tänder på nytt hoppets slocknade fackla. . Hofmästaren, som innerligt höll af ynglingen,