Aftonbladet – 6 december 1845, sida 2

ledt dig — inföll Wärtz, som anmärkt att man måste skynda att begagna sig af fångens hastiga sinnesförändring — kan rädda dig. — Medbrotsliga? Jag eger ingen medbrotslig — hur skulle jag väl det? och har ej heller blifvit förledd af någon; tror ni väl att min afsigt var någon annan än att sjelf... Han tystnade, som om någon hastig tanke fallit honom in och hindrat bonom att fortsätta. Med djupt begrundande utseende och sänkt blick, återtog han sin förra, orörliga ställning, och sade endast, tyst och beslutsamt: Gör med mig hvad ni vill! — Rätt besynnerligt det här! yttrade prinsen i tyst samtal med Wärtz; men jag vill ej gerna tro ynglingen alltför brottslig. Jag är egentligen sjelf orsaken till allt, medelst mitt obetänksamma upptåg med den stackars flickan; — hvad hon skall bhfva ängslig nu, strax efter sin glädje! Men hvem f-n kunde också veta, att pojken hade så förgapat sig i den lilla snärtan? Förhöret uppsköts till påföljande dag och lagmannen anmodades till dess qvarstadna på slottet; pagen skulle återföras till fängelset. Men plötsbgt upprycktes dörren, och med den hemskaste förtviflan, tecknad i hvarje drag af det snöbleka ansigtet, inrusade den olyckliga Maria. Utan att se någon annan, kastade hon sig ned för fursten och ropade: — Nej, skona, o skona honom! Är icke jag orsaken till allt? Min olyckliga list har bedragit honom. — Ack, han älskade mig så högt! Låt mig få lida i hans ställe! ... Olycklige, bedragne Carl! hur kunde du tro mig om sådan falskhet! Sanslös hvilade hon i prinsens armar; det lockiga hufvudet nedföll mot bröstet och ögonen