Aftonbladet – 6 december 1845, sida 1

— — a På den väg vi nu beskrifvit vandrade fursten ramåt, . ensam och med förnöjdt sinne, i den ugna qvällstunden. Han hade kort förut emottagit lagmannen som gäst, och nu gifvit befallning ill hofmästaren om hans rikliga undfägnande på slottet. Men i prinsens spår smög sig, obemärkt och med bleka kinder, den förskjutne pagen, en bild af den sorg. och förtviflan, som så ofta följer nöjet och njutningen i spåret; han såg prinsen slutligen försvinna inom den höga trädgårdsporten — den enda som ledde till trädgården — och intog sjelf en undangömd plats i buskarne derutanför. Då Carl Gustaf framkom till Svandammens mörka gångar, fann han der redan före sig den väntande flickan. Hon öfverträffade sig sjelf i skönhet och behag, och det tycktes som om hon användt mycken omsorg på sin klädsel och instuderat bästa sättet att intaga. De fint azurfärgade ögonen voro öfvergjutna af en slags, man skulle nästan kunna säga sömnighet, som, antingen den var frambragt af smärta eller glädje, smekte och intog inbillningen långt mera än den klaraste stråle från det stoltaste öga; hon syntes, med ett ord, der hon på en gräsbänk nedsatt sig, omväfd af all denna obeskrifliga tjusningskraft, som fångar känslorna i tysthet; och prinsen stod en stund ovilkorligt stilla och betraktade henne innan han nalkades. Just då han, med ögonen strålande af beundran och förtjusning, framskyndade för att sluta henne i sina armar, böjde hon sig ögonblickligen ned i en bönfallande ställning och sade med rörd och liflig stämma: — Jag har en bön till ert ädelmod, E. H., at! Ini skall blifva skaparen af mitt lifs lycka! Ack jag älskar, slskar af allt mitt hjerta en fattig, O bemärkt yngling, en tjenare hos er, som niredar omfattat med så mycken godhet; och för at bedja er förena våra händer, liksom barndomer redan längesedan förenat våra bjertan — se der före, endast derföre kom jag bit, 0, säg ja, fort