Aftonbladet – 6 december 1845, sida 1

hal den fördömda Wärtz, hvad han skall skratta! Men Maria öfverröstade honom snart med sin glädje, och omtalade derefter på sitt naiva, barnsliga språk hela sin kärlekshistoria: huruledes kon! och Leijonstjerna för några veckor sedan lofvat hvarandra evig trohet, hur hon snart derpå funnit honom sorgsen och tankfull, utan att kunna förklara orsaken dertill förr än vid prinsens besök hos hennes föräldrar, och hur då den tanken uppstått hos henne att fly till furstens ädelmod, men alt, viss att häri lyckas, ingenting omtala för sin älskare, förr än hon nu skulle få ila i hans armar och förtro honom deras lycka. . .. Hur öfverraskad, hur tacksam skulle han icke blifva mot deras ädle välgörare, hur skulle icke deras välsignelse följa honom till thronen och den sena grafven! Piötsligt hördes hastiga steg nalkas. Flickan afvek i en af de slingrande gångarne och försvann, och prinsen lutade sig ned och betraktade ett ungt päronträd, som han kort förut med egen hand planterat. -Fr:m trädde Paul Wärtz med en viss oro och bestörtning i det annars så trotsiga ansigtet, och sade med häftighet: — Väl att jag finner ers höghet här; jag har ohyggliga underrättelser att meddela. Prinsen vände sig hastigt mot sin förtrogne och bans stora, lifliga ögon blixtrade, under det kinden öfverdrogs af en flygtig blekhet. oo— Hvad står på, Paul, säg uti — Åh, nu är ingen fara, ty jag har förekommit den. Men vår vackre Leijonstierna har ett par dagar förefallit mig så besynnerlig och misstänkt i sitt uppförande mot ers höghet; — i dag märkte jag, som hade beslutat gifva akt på yYnglingen, att han oupphörligt följde och liksom bevakade er, och då ni för en stund sedan lemnade slottet, såg jag honom smyga sig i edra spår. Jag föl.de, obemärkt af båda, tätt efter och fann slutligen junkern inkrupen i en buske utanför Iträdgårdsporten här, genom hvilken jag såg ers