Aftonbladet – 6 december 1845, sida 1

UU — —— — ,Ä— V — — — — X V t!?9?S T?TTnPDSSfSfSpSpPpRpPpMM for hon med ett oemotståndligt skälmskt leende; ett enda litet ja, och jag skall kyssa edra fötter. Jag känner så mycket förut om ert ädla bjerta, jag vet att ingen går ohörd ifrån er. Carl Gustafs första nyfikenhet vid denna oväntade scen öfvergick, under flickans entusiastiska ord, till ett nog strängt allvar, en naturlig följd. af de bedragna förboppningarnes bitterhet, och hvilken uppenbarade sig i hans tysta betraktande af den knäfallha bedjerskan. Men alltsom, i striden mot sjelfkärleken, hans inneboende ädlare känslor blefvo segrande, återtog han ett vänligare utseende och sade: — Och hvem är då denne lyckligare, för hvilken du förskjuter din fur:te? — Förskjuter? O nej, långt derifrån! Jag skall tvertom välsigna er hela mitt lif igenom, och ni skall icke ega trognare hjertan än våra; men det mål furster aldrig kan eftersträfva, det kan han förunna sin ringa page. Ers höghet kan göra honom till min make, min inför verlden, liksom han evigt blir det inför Gud! — Och hon fattade vid dessa ord furstens hand och öfverhöljde den med sina kyssar och tårar. Fursten uppreste flickan, i det han slingrade sin arm kring hennes lif och tryckte sina läppar mot hennes panna. — Nå väl, sade han, den som skulle kunna neka dig något, måste hafva ett annat hjerta än jag; men säg mig dock bur denne min vackre Leijonstjerna — ty det är ju han? — så hastigt insmugit sig i din kärlek — besitta den junkern! — Ack! jag viste det så väl, afbröt den glädjestrålande flickan — jag Visste hur god, hur ädel ni är. Ack, min lycklige Carl, hvad vi nu skola fröjdas! Med händerna ömsom på ryggen, och ömsom I med dem strykande sig öfver näsa och mun, gick Carl Gustaf fram och tillbaka, smimumlande mel Ilan sintöstora läppar: —E förbannadt misstag likväll!... Ha-ha