— Öfver samma ämne har en annan landtbru kare insändt töljande: I MM 275 af Aftonbladet finnes intagen en uppsat om utländska kreaturs racer, hvarvid redaktione visserligen gjort flere välgrundade anmärkningar dock ej så mänga att ju icke ännu flere kunna göras Insändaren af berörde artikel, som kallar sig Landt brukare, säger, att föregående artiklar gifva grun åt den mest bestämda förmodan, att ännu ingen egent lig jordbrukare i diskussionen deltagit. Tankarn härom kunna vara olika, men hörer icke till sake och kan derföre förbigås. Landtbrukarens omdöme om herr Philipsons in förskrifning af — icke Holländska — utan Hol steinska kor, bör deremot icke lemnas obemärkt. — Han yttrar, att det är hvarken något nytt eller för tjent af vidsträcktare uppmärksamhet. Nytt är de väl ej, men så mycket mera förtjent af vidsträcktar uppmärksamhet. Inser ej landtbrukaren detta, så torde det föga löna mödan att orda derom; elle hvad tror landtbrukaren att Konung och Ständer — för att ej tala om slika åtgärder i andra länder — hafva för afsigt med införskrifning af ädlare krea: turs racer? s Landtbrukarens anmärkning i afseende på gödseln efter en holsteinsk ko är af nog egen art, och framkallar endast den frågan: Månne det icke är fodret: qvantitet och qvalitet, och icke djurens mängd, som bestämmer gödselns? Under förutsättning att en holsteinsk ko äter lika med 2:ne svenska och mjölkar som 3:ne, har landtbrukaren velat ådagalägga, att vinsten af en sådan ko, som mjölkar 9 443 kannor, blifyver ingenn,jemförelsevis med en svensk som mjölkar 5 å 6. Verkliga förhållandet är, att en holsteinsk ko icke behöfver så mycket som 9:ne svenska, hvarjemte vidare härpå svaras: att de svenska kor, som mjölka 3 å 6 kannor, lära höra till undantagen, hvaremot det är en raceegenskap hos den holsteinska att, så vidt hon väl födes, mjölka 9 å 13 kannor. — För Landtbrukaren kan det ej vara obekant att 300 å 500 kannor är det vanliga man årligen kan räkna af en svensk ko, — då man af en holsteinsk bör räkna 800 å 2000, samt att de svenska kor,som gifvit den ofvanberörde högre qvantiteten, Vanligen härstamma från någon ädlare race. Landtbrukaren har dessutom alldeles förglömt gödningsförmågan samt köttets godhet, som ej eller är att förakta. Vidare gör landtbrukaren diverse frågor, som insändaren vill söka att besvara. Det är redan sagdt att en holsteinsk ko ej behöfver så mycket foder som 92:ne svenska, men ingalunda är hon belåten med våra vanliga beten, dock icke emedan de äro magra, hvilket ej är förhållandet, utan emedan gräset och de närande vexterna äro för ringa för dessa stora djur. Detta gäller dock endast om de införskrifna, ty de kalfyar, som födas här och från ungdomen vänjas vid landets beten, begå sig ganska väl. Det är brist på mjölk och kärna i den späda ålder, samt klen utfodring i allmänhet, och icke betena,som vållat svenska boskapens förfall. Landtbrukaren hyser mycken räddhåga föratt föda kreaturen inne större delen af året, samt att minska antalet till hälften. — Insändaren är af motsatt tanka, på grunder som äro erkända öfver hela den landtbrukande verlden, der nemligen landtbruket nått någon verklig höjd. Der har man äfven funnit, att det icke varit så svårt att ur ladugården hemta medel till utsäde, hushåll och skatter, och aldra minst borde detta vara svårt i Sverige, deri vanliga år säd exporteras, och ladugårdseffekter alltid importeras. I sammanhang härmed, och i anledning af landtbrukarens befarade stora utgifter för ett förändradt brukningssätt, får insändaren uttala den öfvertygelsen att förändringen, om företagen efter hand och på ett klokt sätt, ingalunda medförer någon synnerlig kostnad, hvilket vidare kan inhemtas ur de skrifter som särskildt afhandla detta ämne. Landtbrukarens yttrande: att ståndspersonerna på landet egenteligen voro de, som borde och kunde upphjelpa det svenska landtbruket, är en splitter ny id, som fordrar ytterligare bekräftelse. Man hade nemligen trott att hvilken jordbrukare som helst, allenast han har kännedom i och hog för sitt yrke, borde och kunde detta. Lika nytt och oförväntadt förefaller det att jordbruket skall upphjelpas genom nya representanter vid riksdagarna. Måhända vore det bättre om ståndspersonerna, äfvensom öfver hufvud alla jordbrukare, voro mera representerade vid landtbruksskolorna, der man torde få helt andra begrepp om svenska jordbruket, än de Landtbrukaren har, och med hvilka i evigheters evighet aldrig något väsentligt härutinnan lärer blifva gjordt. Insändaren kan ej eller dela landtbrukarens tankar om följderna af missvext, ifall jordbruket skulle förändras. Insändaren har nemligen föreställt sig, att missvextens menliga följder aldrig äro så känbara i ett land som gjort ladugårdsskötseln till hufvudsak, liksom den der är mindre att befara. Missvextårets unge, en afvel som nogsamt är bekant, är der mera sällsynt, ty efter ett klent foderår följer ofta ymnig skörd, hvaremot mindre godt och bristande utsäde efter sädesmissvexten måste högst menligt inverka på det kommande årets gröda. Farhågan att kreaturen skulle behöfva säljas för vrakpris bör ej eller vara så stor, om man har väl födda racedjur, ty det är de magra och dåliga — ej de feta och goda — hvarpå man vanligen missbjudes. Landtbrukarens bryderi att, sedan ladugården är ninskad, under det goda året kunna använda det ifverflödiga fodret, är minsan ej så farligt, ty utvägen att pälägga kalfvar kan icke vara obekant; men insändaren skulle för det första tillråda att blotts! odra de återstående djuren så mycket rikligare, öf-h vertygad att detta i längden skulle blifva mera vinst-S! sifvande, samt slutligen göra införskrifning af dyra ! racedjur vida mindre behöflig än nu, då boskapen, ynnerligen korna, allmänneligen genom svält och vanvård förlorat sina hufyudsakliga egenskaper. IC Slutligen yrkar landtbrukaren, att man vid besva-!e andet af hans frågor ej skall taga andra länders (fö-) VY! ed5me till exempel?) der, hvarest lätta kommunika-m ioucr vel stora penningtillgångar göra det möjligt)8: tt föra den ena ortens öfverflöd till den andras und-!a ältning. I afseende på det sednare hänvisar in-VY2 ändaren till hvad som nu föregår i större delen af 0 2 II Va wa so AA CA tr mA — ms —kk UN AA LL AR Sr Wärn nas? hannen ARK Ta MM JARL SL RR