Aftonbladet – 4 december 1845, sida 1

Far SAT TR ne rn nr RR RR RER RR RER rr gade fram mellan de blommande hagtornshäckarna; — ty längre in i skogen skallade skott och muntra jagthorn, förrådande en icke oansenlig jagtskara. Visserligen var hon vacker, i mångens ögon kanske fullkomligt skön: vexten hög och smärt, men likväl fyllig, hyn fin och hvit, med kinderna nu lindrigt purpurstänkta af ansträngning och kanske också af någon inre, ljufvare rörelse; men hvad som isynnerhet gaf henne ett oemotståndligt behag, var uttrycket i de milda blå ögonen. Det var icke en evig trånads konterfej) — som skalden tilldelar dessa idyllens sköna, — nej, en själ af den renaste oskuld och barndomsfromhet afspeglade sig der, som himlen i en klar källa, och som ett ljuft månsken göt den första nyvaknade kärleken sitt darrande skimmer deröfver . . Var det icke en sådan blick, som gaf målaren första anledningen att sätta en gloria kring sina englahufvuden? . . Göken tystnade och jagthornens melodier bortdogo allt längre i fjerran, men flickan stod qvar och lyssnade lika uppmärksamt; ett ögonblick antogo hennes anletsdrag ett mera sorgset uttryck, men snart, i det hon vände tillbaka samma väg bon kommit, återtog hon sitt glada, något tankfulla utseende och började småsjunga en omtyckt visa: J som biuda till oss lära Att för kierleek finnes boot, Ack! hur osann är ehr lära? Kierleek är een dödlig soot; Kierleek äger sådant sinn, Trängier, fräter sig så inn, Att han aldrig kan förtagas Och medh ingen konst bortiagas...c