Aftonbladet – 3 december 1845, sida 2

konstens reglor, att hvarje romanförfattare skulle blifva förtviflad, om han hört den uttalad af en så välartad och ridderlig Page. Men trots detta, hvem var väl lyckligare än denne page, när rodnadens rosiga purpurflor på flickans fina kinder, och den skälfvande, halfdragna sucken, som sakta (ramvaggades af barmens unga vågor — liksom kärleksgudinnan sjelf af hafvets — blott förrådde de känslor de skulle dölja; när, slutligen, famnad af hans armar, ;som rankan lindad omkring almenp, den första trohetskyssen, iljufva, försmältande toner besjöngs af den lyssnande näktergalen och snart i melodiska hviskningar omtalades från buske till buske? Och ehuru de nu genast måste skiljas, ehuru deras kärlek ännu skulle blifva en hemlighet för alla andra, hvilka minnen hade icke den öfversälle ynglingen att frossa af under hela den långa nattens sömnlöshet, hvilket hopp Ske ej morgonens första stråle tända i hans Nu känna vi således anledningen till de svärmerier, som beskuggade pagens öga, då han i fönsternischen lät sin tanke, med blicken till vägvisare, ila hän öfver den lugna viken till den vänliga byggningen i den stora ekskogen, och om vi nu återigen fråga hvad den kunde gifva i ersättning för de naturskönheter han så liknöjdt förbisåg, skall hvarje älskande bjerta gifva ett entusiastiskt svar. Men ack! det syntes lätt att det icke endast var fröjd och hopp, som uttalade sig i ynglingens blick; der låg också en plågsam tanke, en oro, som tycktes tvilling med hans glädje, uppvext som taggarne och rosen, på samma gång och på samma stelk. Hade vi kunnat förnimma hans tysta tankar, skulle de framställt sig så: )Man säger ju att qvinnan är herrsklysten och alltför svag för ärans och praktens retelser; — skall hon kunna emotstå dem? Skall hon icke, för de lysande ulsigter som denne min rival kan erbjuda henne, glömma den fattige pagen, som icke har något annat att gifva än sin lågande kärlek? ... Men om jag upptäcker allt för honom, om jag kastar mig för hans fötter och bekänner . . ..? Ack! hvad skulle han bry sig derom? Han och illa de andra skulle kanske endast utskratta, håna