Aftonbladet – 3 december 1845, sida 2

radsböfding öfver Öland, hade utflyttat till böstället Lundegård, på en knapp mils afstånd från slottet, och ban skyndade derföre, med mera brådska än man af honom kunde vänta, att der aflägga ett besök, som sedan ganska ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte man också en väsendtlig förändring i pagens sinnesstämning och uppförande; han blef mera fåtalig och sluten inom sig sjelf, och hans käraste sysselsättning var att ensam eller med en Jemnirig kamrat, hvilken syntes ega bela hans förtroende, drömmande ge nomströfva den vackra, vidsträckta parken. Som nu dessa betänkliga symptomer, alltsedan Alam allena i parsdsets lunder svärmade för sitt drömda ideal, ledt till samma resultat, så har läsaren genast gissat hur det var fatt med den stackars ynglingen. Redan färsta gången han återsåg sin barndomskamrat, den nu 47-åriga, jungfruligt blomstrande Maria, lagmannens dotter, vaknade hos honom en helt egen känsla. Nej, det var icke densamma han förut så ofta-rönt vid åsynen a en älskvärd flicka; det var ett barndomsminne hvilket, under den tid det legat doldti bjertat innersta, från en späd drömmande knopp hade utvecklats till full blomma och nu berusade ho nom med det ljufvaste doft; och detta minne val sålunda en trogen skugga jemt opp af den son alstrat det. Ofta, innan han återsåg henne, had hon föresväfvat bonom i fantasiens bilder, oc det bände väl ibland att han fattades af länglar att återse henne, men denna bild och denna läng tan voro endast som de första matta blixtrarne vid randen af den klara himmelen ur ett änn osedt moln, de lemnade intet spår efter sig oct voro icke nog starka att till sig vända mer är en ögonblieklig uppmärksamhet. Men nu, vic fulla åsynen af den herrliga himlabilden, betog: ynglingen hett och hållet af denna underbara, o förklarliga känsla, detta saliga sväfvande mellar fruktan och hopp, som alltid åtföljer den första kärleken. Ju mer han bemödade sig att bibehålla sin vanliga fattning, ju förlägnare och tafattare såg han sig blifva, tills han ändtligen, di känslans pokal blifvit alltför rågad, omfattade et! gynnande tillfälle att låta den flöda i en kärleksförklaring, så osammanhängande och mot alla