Aftonbladet – 3 december 1845, sida 1

var nu den unga, vingstäckta örnen alltför trångt, och ändå, knappa fem år derefter, då kronan prydde hans hufvud och det efterlängtade kriget omhvärfde honom med alla sina faror och äfventyr, längtade han dit tillbaka och sade: O, mitt goda Öland! hur-lugn och lycklig var jag ej på din strand! Men nu, i fulla blomman af hans lif, blef lugnet och sysslolösheten alltför motbjudande för prinsens lifliga själ, och derför uppsöktes med begärlighet alla de nöjen och förströelser, som den ensliga orten hade att erbjuda. Hela ön var då en kongl. jagtpark, och öfversvämmades af hjortar, rådjur och annat villebråd, och sålunda blef jagten den sysselsättning som mest anlitades. Efter hemkomsten derifrån samlades det lilla hofvet och dess ofta ganska talrika gäster i någon af slottets salar till en festlig måltid, der de tappra hjeltarne merendels besegrades af den idla drufvan. Gästsbud och frosseri voro vid denna tid nära nog detsamma, och den som icke vill tillskrifva prinsen sjelf någon så stark böjelse derför, rå antaga, att han deltog deri af eftergift för de gamla fältöfverstarnes vanor från det nyss afslutade kriget. Det var en afton i Juni månad, då, efter en vidsträckt och lyeklig. jagt, fursten och han; omgifning hade samlats i en sal, med nakna hvitmenade väggar, i slottets norra flygel. Rummets möblering var ganska enkel; ett stort, aflångt bord af ek med grofva spirallformiga fötter, intog midten, och omkring detta sutto prinsen och hans gäster i höga karmstolar, försedda rihed gyllenläder och i trät utskurna prydnader. På bordet, som var täckt af en duk, voro åtskilliga flaskor framsatta, utur hvilka de stora, mångkantigt slipade vinglasen flitigt ifylldes. — Nå, min kära Wittenberg, yttrade Carl Gustaf i det han nedsatte sitt nu tomma glas, hvad säger du om det här?.,, På min ära det bästa Rhen