Aftonbladet – 3 december 1845, sida 1

— ska vin jag nånsin druckit! Också är det en skänk från vår dråplige Königsmark. — Det öfverträffar, svarade Wittenberg, till och med det som E. H. så rikligt lät flöda vid den stora festen i Närnberg anno 49. — Ja väl; och något måste vi också hafva till att fördrifva den låogsamma tiden med, som vår allernådigste drottning och slägtinge bebagat unna oss här hvila ut på våra lagrar; — de behöfva väl fuktas litet, de också, för att ej vissna. — Och dertill, inföllsen annan, passar också bäst den strandens drufva, på hvars jord de skuros. I Tysklands blod vexte de upp, och af Tysklands ädlaste safter må de väl derför också uppfriskas. — Tala inte om Tyskland och dess drufvor, ropade en redan halfslumrande gammal sjöbjelte, på hvars näsa och kind vinguden hissat sin purpurflagga, det gör mig genast sorgsen — och törstig. — Ha-ha! skrattade fursten, fyllande på nytt sitt. eget och den gamle krigarens glas. Men se på Wärtz, han är visst sorgsen han; — se hur tankfull han sitter vid den tomma bägaren! Ab, jag vill slå vad att ban tänker på blod, han också, fast det rinner i rosor på ett par fina kinder.-... Nå, min kära Paul, bur längt bar du kommit med din lilla förtjuserska? Nec qvid Iymenr, quid Amor, quid sint connubia, curat? som pappa Lenweus skulle sagt. oo — Pufl, svarade den sedermera i Polska kriget så namnkunnige krigaren, hvilken man nu anså för prinsens närmaste förtrogne, det villebrid jag jagar, ger sig intet så lätt. Den lilla dufvan föngar jag nog i sinom tid, men snparorna för den ädla kronbjorten äro mer intrasslade och ce mig mer att tänka pi. Fursten syntes blifva otålig och kastade en missnöjd blick på sin förtrogne, hvilken vinet tycktes hafva gjort alltför uppriktig. Derefter, ifrig att afleda uppmärksamheten från hvad Wärltz yttrat, vände Carl Gustaf sig till en ung man,