när professorn märkte hvilken åhörare han hade, stockade sig hans röst, och liksom Dumbom kom ban af sig i begynnelsen, och ursäktade sig dermed, att ban icke hunnit skrifva längre. Se der följden af att göra simpla minneskarlar till professorer! En verklis professor, en sjelftänkare, en i sin vetenskap fulit hemmastadd lärare borde väl kunna oförberedd bålla en timmas föreläsning. Den duger icke till pres!,, säger Luther, som ej 1 ögonblicket kan göra en preditan af ett cuda bibe-prå,, och hkaså torde man kunna påstå, ati den duger icke till professor, som icke kan läsa utantill,. ooo— I samma blad läses äfven: Cromwell!s son, ett historiskt skådesjel af Scribe, lärer vara öfversalt och inlemnadt till kongl. theatern. — Handlingen i pjesen: Ringaren i S:t Paul, som väntas på kongl. theatern, lärer äfven bebandla Cromwe!ls tidehvarf. Man omtalar att pjesen är rik på cffektsceener. Hufvudrollerna skola komma ait utföras af hrr Almlöf, Dahlqvist, Hedin och m:ll Högqvist.n — Natten till den 24 Nov. blef posten, som afgick från Skara d. 23 dennes, röfvad nära Häljarp emellan Fa!köping och Borås. Fiere okände manspersoner, berättar Skara tidning, anhöllo den ridande postgossen, under det en bättre klädd karl sönderref flera paketer i väskan, men borttog endast ett bref med inneliggande 280 rdr rgs från Östbammar, ehuru flere rekommenderade funnos från åtskilliga orter, hvarefter den sönderskurna väskan återlemnades till gossen, som med densamma återvände hem till sin fader, hvilken skyndsamt förde denna sorgliga underrätte!se till Borås. Höraf synes huru maktpåliggande det är, att ordinarie postiljoner allestädes anställas emellan postkontoren, isynnerhet nu, då en mängd lösdrifvare och sysslolöse personer stryka omkring i landet. — Enlisat till Kongl. öfverpostdirektörsembetet från Ystad inkommen rapport af d. 22 dennes, var postjakten Postiljonen ännu för motvind derstlädes qvarliggande. (P. o. I. T.) — Hr Strandbergs beneficespektakel på Kongl. teatern i Lördags afton var ganska briljant. Den första pjesen, Hung Renes dotter, från Danska språket, af Overskou, är ett litet stycke af ren, ljuf, idyllisk, någon gång till och med sublim! poesi, hvarigenom författaren visar sig såsom en af vår tids lyckligaste skalder. Amnet är lånadt af en fornsägen från Provence om konung Renå, som hade en blind dotter, hvilken han, på det hon ej måtte lära känna sin olycka, hade låtit juppföda-i en naturskön men enslig och otillgånglig dal, endast omgifven af några få förtrogna, och der hon genom utvecklingen af de öfriga sinnena lär sig känna alla omgifvande föremål, till och med blommorna i trädgården, utan att ana, att hon är i saknad af det förnämsta medlet att igenkönna och urskilja dem. Det är först händelsen som kommer henne att upptäcka sin olycka, då en ung grefve, hvilken redan förut varit ämnad till hesnes gemål, men ännu ej sett eller känner henne, oförmodadt inkommer i dalen och blir förtjust vid hennes åsyn, samt, o:ktadt upptäckten att hon är blind, så intages af hennes älskeliga väsen, att han, i tanka att hon; är någon helt annan person än den till mnsdbruden, sänder återbud till kung Rone. Lyckligtvis upptäckes dock snart misstaget, och detta ögonblick sammanfaller med den tidpunkt då hon. opereras för ögonsjukdomen samt derigenom crhåller synens bruk. FEit af de skönaste momcenterna i stycket är det, då den unga fickan kommer in på scenen första gången sedan operationen är fulländad och i början fianer sig alldeles främmande, till dess ljuset öppnar sig äfven för henr.es själ, och hon fattar hela skapelsens herrighet. Läsaren kan redan af ofvanstående inse, att bufvudrollen är nästan allt i denna pjes, och det är ej mer än rättvise att erkänna, att den unga Idemoiselle Österberg fullgjorde den svåra uppgift hon deruti erhållit, på ett ganska tillfredsställande sätt, genom silt älskeliga och oskuldslulia väsen; hennes diktion var ren och fri från öfverdrift, hvilket sednare, vid ett sådant tillfälle som detta, icke är lätt att undvika. Trollflöjten som uppfördes härefter, gick äfven i det hela rätt väl. Hr Strandberg, som alltid fyller sitt parti väl då han är inspirerad, vann denna afton särdeles bifall, äfvensom demoiselle Fundin, såsom Nattens drottning, och fru Liedberg såsom Pamina. Hr Walin skulle utan tvifvel äfven höras med nöje, då han har ganska goda musikaliska anlag, om det blott kunde lyckas honom att reformera sjelfva tonbildningen, som har någonting sträft och mindre behagligt. Vi få en annan dag tillfälle att säga något mera om det sednare stycket. o Mm (Insändt.) TANKAR OM STÅNDSCIRKULATION AF TORSTEN RUDENSCHÖLD. Med mer än vanlig blygsamhet och mer än vanlig rikhaltighet, uppträder i hr R. en författare, Som, under det han med sann och christlig