Aftonbladet – 29 november 1845, sida 1

hem igen, märkte hans barn på hans ansigte de synbaraste spår af en stor ansträngning och ovanlig förvirring. Aila trängde de sig omkring honom och gjorde honom redan med ångest frågor, då modren med den grannlagenhet och fina takt, som äro qvinnorna förbehållna, lät dem genom ett uttrycksfullt tecken förstå, att de skulle vörda sin faders sorg. Ställande sig framför sin make, torkade den värdiga hustrun derefter bort svetten, som flöt öfver gubbens panna och fästade en lång blick, uppfylld af medlidande, på honom, väntande tilldess vännen skulle öppna sitt hjerta för henne, utan några frågor. Några heta tårar rullade då utför den stackars Arnolds kinder, och liksom han endast hade fortsatt en redan påbörjad berättelse, sade han plötsligt, afbrytande denna tystnad: Ja, min kära hustru, mina barn, jag är verkligen mycket bedröfvad. En stor olycka har drabbat oss; men Gud, som aldrig öfvergifvit oss, tillade han, blickande mot himlen, Gud skall förläna mig kraft att bära den. Arnold kunde ej säga mer, ty snyftningar qväfde hans röst. Men han fattade åter mod och fortsatte sin sorgliga berättelse med mera fasthet: J veten, barn, att er farbror, Paul, som är bandlande i Berlin, har befunnit sig i förlägenhet ; sina affärer, och att jag icke har låtit honom vänta på den hjelp, han begärt af mig., Det var rätt, min far, afbröt honom Wilhelm, vår farbror skulle hafva gjort detsamma för dig.n : Ja, i sanning, min käre Wilhelm, och Gud är mitt vittne, att iag icke ångrar de femtonhundra thaler jag gifvit honom; oaktadt de voro vår goda