Aftonbladet – 29 november 1845, sida 1

i dag är en af de skuldsediar förfallne, på hvilka jag tecknat borgen, och som han icke kan infria den, så är det jag, som måste betala den, om vi icke skola blifva vanärade! ,Vanärade! upprepade enhälligt hela mjölnarens familj. Min Gud ! sade den gamla modren, ,rädda oss från en sådan olycka... men huru skola vi någonsin kunna få ihop en så stor summa ? Och likväl måste vi det, svarade den upge Wilhelm beslutsamt. Fatta mod, min far! Jag är mindre orolig, när det blott är fråga om förlustea af vår förmögenhet; jag trodde att olyckan var större Min präktiga gossen, sade modren, i det bon slöt sonen i sin famn, buru lycklig och glad är Jag icke öfver dig! Ja, du skall bliva allas vår räddare. Men sög, hvad är då din tanka, och hvad skola vi göra? s Hör mig, min far. Ar qvarnen värd så mycket, som vi skola betala? Ja bevars, milt barn; men hvarför fiågar du så ?, Hvarför? jo, derför att vi då måste sälja dep. Sälja min qvarul ropade gubben, i det ban lyfte sina händer mot himlen; sälja min qvarn, arfvet efter min fader; eder gemensamma arfvedel... er qvarn, som er farfar ej velat sälja åt konung Fredrik! Den tillvör lika väl dig som mig, och du vet väl, Wilbelm, att jag måste efterlemna den åt dig, på det du en gång måtte kunna efterlemna den åt dina barni Nå, min far, sade ynglingen, qväfvande en suck, som ville framtränga ur hans bröst; tror du icke, att denna uppoffring är lika påkostande