Aftonbladet – 29 november 1845, sida 1

KONUNGEN OCH MJÖLNAREN. HISTORISK BERÄTTELSE AF GREFVE DE SUZOR. (Slut från gårdagsbl.) I. Nuvarande egaren af Sans-Soucis qvarn, Joseph Arnold, hade sett sitt lif under en lång följd af år förflyta lika lugat och fredligt, som hans fäders. Hans vördnadsväckande ansigte, omgifvet af långt, grått hår, som föll lockigt ned öfver hans skuldror, bar prägel af glädje och lugn. Hans sätt var allvarligt och hans umgänge kärleksfullt; med ett ord, hela hans personlighet uttryckte det lijufva lugn, som man endast finner i förening med ett godt samvete och med dyg: dens utöfning. Det är sant, att den gamle Arnold var skyldig Försynen mycken tacksamhet. Hans hustru var god och from; helt och bållet tillgifven sin man och sina barn, hade hon uppfostrat dessa sednare i gudsfruktan och kärlek till arbete. Alla förtjenade de hennes ömhet, alla uppfyllde de bennes förhoppningar, och Wilhelm, den äldste sonen, biträdde sin fader så kraftigt i skötseln af deras lilla gods, att gubben hade besluat redan före sin död öfverlemna honom qvarnen och anförtro hela familjen åt hans barnsliga kärlek. De voro lyckliga, och allting tycktes förebåda, att deras sällhet skulle komma att blifva långvarig. — Men ack! lyckan här på jorden är blott en flygtig nåd, som Gud sänder oss och åter fråntager oss, efter sitt behag. Den hederlige gubben erfor det snart. Han reste en gång till Berlin, der den ene af hans bröder dref en liten handel,. När han kom