(AE RTR RUSE) EORRESPONDENS-ARTIEEL från Berlin, af den 14 Nov. 1845. (Slut från Lördagsbl.) Under det allmänna tänkesättets uppretade stämning, är naturligtvis tryckpressen ovanligt sysselsatt, oaktadt censuren blifvit ännu mera skärpt på den sednare tiden. Framförallt äro dagbladen underkastade en utomordentligt sträng bevakning; censorerna stryka oförtrutet ut i dem, förvissade att icke derigenom äfsentyra något klander af sina förmän. — Ni känner kanske, att dessa censorer stå under polisministerns ledning; men att man ifrån dem kan appellera till Ofvercensur-Rätten, hvilken är en och samma för hela staten, residerar i Berlin och utgörs af jurister. Vid dess instiftelse, för två år sedan, utnämndes åtskilliga frisnnade män till ledamöter deri; hvaribland i synnerbet sjelfva Presidenten, Hr Bornemann. Detta förhållande har ändrat sig betydligt sedermera; ifrågavarande män äro skilda från Rätten, och till deras efterträdare har man utsökt män med helt andra åsigter. Öfvercensur-Rälten erbjuder sålunda ett ganska klent värn emot censorernas polisgodtycke; men för tidningspressen saknar detta värn nästan betydelse i alla händelser; ty hvad skulle äfven det bästa och mest frisinnade Ofvercensurcollegium kunna bjelpa dem, när det ofta finnes beläget bundra mil ifrån den ort, der den af censorn misshandlade tidningen utgifves? Månader förbigå, innan klagomålen öfver en olagligen undertryckt tidningsartikel binna genom domslut afbjelpas; och om detta domslut ändtligen skulle frigifva artikeln till offentliggörande, så är den då ej sällan förå!drad och obrukbar. Men äfven bokcensuren handhafves med ytterlig stränghet nu, mot förr. Många böcker, utgifna annorstådes i riket, förbjudas innan de hinna till Berlin. I Leipzig, den största bokhandelsplatsen för hela Tyskland, bållas polisegenter, hvilka inrapportera när någon härvarande förhållanden missbilligande skrift är der färdig att löpa af stapeln. Lyckas det icke att dessförinnan beveka den sachsiska regeringen till ett beslag på densamma, så träffas genast alla möjliga anstalter dertill härstädes: polisen genomsöker härvarande boklådor, infordrar deras fakturor och konfiskerar utan omständigheter hvad den tycker. Men i trots deraf florerar handeln med förbjudna böcker på det Kfligaste; och jag öfverdrifver icke, när jag försäkrar att prinsarne, hofvet, presidenter, ministrar och geheimeråd, ja, polisembetsmännen sjelfva, kunna räknas bland detta slags koöntrabands flitigaste afnämare. De söka hos bokhandlare, hvilkas förtroende de förstå att vinna och bibehålla, företrädesvis efter de förbjudna skrifter, som väcka uppseende, och fiana sig särdeles belåtna när de lyckas få dem. Detta karakteristiska förhållande upplyser, mer än mycket annat, huru allmänna tänkesättet bedömer bokförbuden; och saken har kommit derhän att intet förlag kan påräkna raskare afsättning, än detsom understödes af ett förbud. Fortfarandet, sådant oaktadt, af de stränga åtgärderna, ådagalägger dock, å andra sidan, huru föga regeringen är böjd till eftergiffer för ständernas och folke!s önskningar om befrielse från de tunga bojor, hvari tryckpressen ligger fjettrad. Visserligen talas ännu alltjemnt om det sedan längre tid beryktade utkastet till en fullkomligen Drakonisk trycktvångslag, enligt hvilken en författare, som låtit undfalla sig något frisipnadt ord, skulle på det aldrabehändigaste kunna stickas in i ett tukthus för flera år. Det servila partiet önskar ingenting högre än en sådan lag, hvilken onekligen skulle, för deras syften, vara ännu lämpligare än censuren, medelst hvilken sednare hätskheten ändå icke förmår vara herre öfverallt. Och det Vore väl ej alldeles omöjligt, att partiet lyckades förvandla förslaget till en verklighet — för någon tid. Likväl måste jag en gång för alla erinra att våra rykten — äfven de af mig tid efter annan troget refererade — alltid böra afvägas, som man säger cum grano salisp; ty om vacklandet och ovissheten någonstädes finnas hemmastadda, så är det här. Hvad som beslutas i dag, kan redan i morgon vara upphäfdt; och med den fullkomligaste grund för ett rykte, kan det plötsligen blifva faktiskt vederlagdt, derföre att den der nden sjunker undan, medan man hastar att berätta det. T.andtdagsbeskedens innehåll förhemlisas ännu