Aftonbladet – 28 november 1845, sida 1

— SOT —L TT EETEIRAIEISESSEIES Då konungen bade föraummit detta svar, sade han: Bra, vår man är ej dum; han vet att jag fikar efter hans qvarn och vill låta mig betala mer derför, än den är värd. Fördubbla då summan och låt oss ej mer tala derom !) Mjölnaren förkastade detta förslag lika bestämdt, som det första. Och på det konungen ej måtte inbilla sig, alt det i denna sak vore fråga om litet mer eller mindre penningar, förklarade Arnold vördnadsfullt konungens intendent, att hans fasta beslut vore att behålla sin qvarn, och alt han ej skulle sälja den för något pris. Fredrik var icke van att tila sådant motstånd. Huru underligt var det icke också alt se eröfraren af så minga provinser, förstöraren af så många fästningar, uppehållen af en eländig qvarn. I ett häftigt anfall af vrede, befallde konungen, att mjölnarens anspråkslösa boning genast skulle förstöras. Men monarken visste ännu icke, alt denne mjölnare var ex Man, Nog djerf att trotsa hans. makt. Han erfor det snart; och i denna kamp, till en början så olika, ålerställdos snart jmnviglen; ty om tresrik hade makten på sin sida, så! hade mjölnaren rättvisan för sig, och i en civiliserad stat är denna mäktigare än styrkan. Också syntes Arnold iche taga sig af, att man kom oet ville rifva ned hans qvårn; han nöjde sig med att lugat förklara, att konungen väl kunde handla efter godtycke, men alt det lycklistvis funnes domare i Berlin och han genast skulla anföra klagomål hos dem. Förstörarne höllo upp, af vördnad för denna, i hela Tyskland högt aktade myndighet, och uppsköto fortsättningen af sitt förstöringsarbete, tilldess domstolen afkunnat sitt utslag. Mjölnaren gjorde en process anhängig emot zonungen. Denne förde den med samma beslutsamhet, som den ringaste preussiska medborgare skulle hafva ådagalagt. Tvisten räckte länge, ty våda parterna voro mycket hårdnackade, och!