Aftonbladet – 28 november 1845, sida 1

Mjölnaren, en bra och rättskaffens bonde, hvar hela rikedom bestod i denna qvarn, såg utan or och utan afund den konungsliga prakt, som om gaf hans boning på alla sidor. Glansen af et sådant grannskap rörde honom föga. Hvad frå gade han eter all den lyx, det öfverflöd, son Fredriks hof utvecklade för hans ögon! När han omgifven af sin familj, sin dygdiga maka oc sina sju vackra och friska barn, betraktade si: med tunga spanmilssäckar fyllda vind, sitt väl försedda bord, sin med god tobak stoppade pip och de underliga figurerna på sin gjutna jernspi sel — i hvilken en välsörande värma alltid un derhölls; — var han icke då lyckligare än CI konung! Hen hade ärft qvarnen vid Sans-Souci af sir gamle fader; hela hans ärelystnad gick ut på at! lemna den åt sina barn. Skalden Andrieux, en älskvärd och qvick be rättare, har tecknat denne hederlige mjölnare bild i några verser, hur han lefde sorgfri all: dagar på sin qvarn och hvarje natt sof lugnt. Men om den rättskatfens Arnold sof Iuznt, så var det icke händelsen med Fredrik den Store Monarken hade upptäckt, att qvarnena störde hans ulsist och att anblicken al hans trädgårdar skulle blifva mera majestätisk, perspektivet vidsträcktare och synkretsen mera omfattande, om har låte bortiaga den. Han rådgjorde derföre med sina byggmästare och ville veta deras tanka om denna sak. Dessa, som redan hade gissat konungens hemliga önskan, gåfvo ett svar, som tilliredsställde honom: och delade enhälligt den åsigten, att qvarnen borde rifvas ned. Man underrättade mjölnaren om detta beslut och bjöd honom i konungens namn, för afträdandet af egendomen, en summa, som under hvilka andra omständigheter som helst skulle hafva synts ganska hederlig. Men mjölnaren vägrade helt enkelt.