Aftonbladet – 27 november 1845, sida 2

plantad under så missgynnande omständigheter, finna många så mjölkgifvande kor, som ofvan är nämndt, blir än märkvärdigare, då deras underbåll bemärkes. Under vintern stillas till det mesta starrhö, och gifves dagligen 4 till 5 kannor enlag åt hvarje ko jemte agnar från logen, men säd lemnas aldrig. Så stort antal födes, som möjligt är, för att på bete hafva lika många och om möjligt flere än grannen. Utsläppte till skogarne, hvilka mest utgöras af tallhedar, och mindre äro beväxte med gran och björk, hvarest finnes s. k. siagräs (aira flexuosa variat. montana) nödgas kreaturen dagligen tillryggalägga 4 till 6 fjerdingsväg, att samla en föda, som äfven består af renmossa och björklöf. Blott på få ställen finnas fäbodar. Från kusten och 3 till 6 mil inåt landet, klagas allmänt öfver brist på bete, särdeles i de stora byarne. Vid jemförelser emellan detta lands förhållanden och Holsteins eller Englands, samt ladugårdsskötselns olika ståndpunkt, tror jag ej, att utländska kor, hit förflyttade, lemna en relativt till användt foder högre afkastning, än de af ortens gamla härdade, hvilka benämnas goda,. I holsteinske ladugårdarne stillas godt hårdvallshö, ren säd, fastheldre kornoch hafre-halm otröskad, och till bete upplåtas fält af samma godset, som lägderne här, då marschlägderne undantagas, som äro mycket bördigare. I England gifves, vanligen 2 gånger om dagen, gröt eller välling af ångkokade bönor, ärter eller korn med höthel, jemte bästa hö i öfverflöd. Betet, bevext med cowgrass och ray-grass, feta foderslag, som här icke trifvas, är kanske 25 proc. bättre än lägderne här skulle vara. Att kreatur, förträfflige med det underhåll, som utrikes lemnas, här under den långa vintern, trakterade med litet hårdvallshö och mycket starrhö samt enlag, och sommartiden tvungne att dagligen vandra milen och mera, för att söka en sämre näring, än de förr funnit inom några få tunnlands areal, skola trifvas och frodas nästan lika med aprikoser, meloner och vindrufvor uti Westerbottens tallskogar, slyland och myror, hvilkas kultur ingen lärer enfaldeligen försöka, faller temligen påtagligt. Vore det åter möjligt, att endast med utländska racer och stamholländerier, såsom exempel, uträtta o något, så äro de föreslagna 8, ungefär det antal Westerbotten behöfver. Dessa spridde inom provinsen blifva ändå långt från hvarandra. Waöärtemberg är det enda land, hvarest holländerier blifvit försökte. Inrättade för kronans räkning, förlagde i granskapet till landtbruks-akademien Hohenheim med 40 lärare, äro de lätt kontrollerade och erbjuda de talrika eleverne vid Tysklands största läroverk i landthushållning, grundlig, praktisk undervisning i de ämnen en Breeder bör känna, genom fortgående studerande af de resultater många olika racer lemna, Och med allt detta, kunna afvelsdjur beqvämt utsättas i hela konungariket, som har närmast lika areal med en enda af Sveriges större provinser. Emedan ganska stora uppoffringar af enskildte redan skett för racernas fullkomnande, är likväl angeläget uppmuntra till Breeders bildande. TI södra Sverige finnes en och annan landtbrukare, som genom, klok hushållning, har på sin gård bibehållit jorden i full kraft, samt vid racernas förbättrande icke ensamt tror på penningar och djur... I norra och möjligen södra Sverige kunna öfverenskommelser åstadkommas i byarne genom hushållssäilskapens verksamhet. Otvifvelaktigt vore i hög grad änd2målsenligt befrämja boskapens förbättripgar och väcka andan derför med belöningar, hvarigenom bemödanden dermed underlättades. Om så är, böra belöningarne vara — afvelsdjur. Må man ej tala om godtycklighet vid utdelningen; för den kunna bestämda reglor fastställas och hushållssällskapen erhålla ett fält att verka och granska, som medför sann nytta. Godtycklighet kan då lika litet förväntas, som vid beskattning med komitteer. Naturligtvis äro alla, som införskrifvit boskapsstammar, minst i behof af uppmuntran, och de enskildte och byalag först berättigade, hvilka genom förstånd och kunskaper, faktiskt ådagalagt, förbättring med afveln. Två högst tre afvelsladugårdar äro behöflige at! underhålla det nödiga antalet racer och uppdrags afvelsdjur till ofvannämnde bestämmelse, passande för de väsendtligaste olika naturförhållanden och om: ständigheter. rligen bör 2och 3-åriga afveln un: I dergå granskning, då odugliga kräk noggrannt utI gallras, och med det snaraste ovilkorligen slagtas De gillade, felfria indelas i klasser, banarne utdelas som belöningar och qvigorna säljas till kostnaders bestridande. Afvelsladugårdarnes öfverlemnande till enskildte vågarjag ej tillstyrka, emedan de genast förläggas på konsi I derationernes fält. Ingen privat man med goda affärer llärer dessutom underkasta sig de nödiga vilkoren Imed mindre han är ovanligt rik, då afveln i verkligheten lemnas till någon tjenares handledning. Grundskälet till bopp om större framgång hosenskildte är Ipenningevinstens inflytande, som dock utan att hafva menlig verkan, på passande sätt tillämpad, äfven kan sporra en kronans embetsman. Konjunkturen med lsina criser får stort inflytande på racernes utveckling, och kan för längre eller kortare tid genom änIdrad riktning rubba dess jemna gång, om endast penningevinsten afses med afvelsladugårdens bokslut