Aftonbladet – 26 november 1845, sida 2

tillståndet. Den eftergift i de närvarande inskränkningarne, som man, i fall omständigheterna så påkalla, skulle kunna förmås att bevilja, består deruti: att Provincialständerna skulle, tid efter annan, och enligt Öfverhetens godtfinnande, blifva förenade till en församling i Berlin, för alt rådpläga, öfver landets gemensamma angelägenheter. De skulle således, på sält lagen af den 24 Juli 1842 uttrycker det, vara ett Kronans Bi-Rådp; alla framtida lagförslag, äfvensom budgetten, skulle meddelas dem, och deras yitrande deröfver inhemtas; utan att på detta dock behöfver fästas afsernde vid konungens beslut. Med ett ord, de skulle i så väl beskattnings-; som lagstiftningsfrågor, af hvad slag, som helst, endast blifva rådplägande, men uti intet fall beslutande Riksständer, en onekligen ny uppfinning, i fråsa om ett folks skattbeviljande och lagstiftande makt. Men så underlig och till utseende vanmäktiig en sådan Riksförsamling än må tyckas, så kan man ändå ej annat än anse beslutet om dess inrättande för ett ytterst vigtigt skifte i våra politiska hälder; ty följderna af detta första, fastän så halfva och baltande steg, äro ändå ej så lätt beräkneliga. Man sammankallar nära 600 män, bland hvilka en icke ringa del blott b-höfver vilkoret att få komma till hopa, för att med dristigt språk träda inom skranket för nationens rättigheter; man spelar ett farligt spel med det betydelsefulla väsendet Riksförsamling, hvilket man cj kan förvandla till en tom skugga; ty i trots tll och med at fjettrar till hand och fot, klappar derinom ändå en nations hjerta. Man öppnar en port, om hvilken man ej vet när och af hvem den skulle kunna stängas, och griper i en dunkel framtid efter luftbilder och drömmar, hvilka försvinna till intet under händerna på dem som icke fördraga ljuset. Visserligen fattas här icke profetiska varningar — Hr v. Metternich och Hr v. Nesselrode sakna i Berlin ej bundsförvandter — och ropet: inga koncessioner! återskallar utan tvifvel alla dagar i de konungsliga gemaken. Å en annan sida äro prinsarne och hof-toryismen verksamma, för att, om det ej blir möjligt att vägra allt, åtminstone tillåta så litet att beviljas, som ske kan. Icke mindre motstånd träder tidens fordringar till mötes ibland konungens närmaste tjenare, hvilka ntkläcka förslag, att efter deras mening bättra och-omvända det narvarande och dess tankar. De preparera rysliga arkaner i statsapoteket hvilka den olycklige patienten, i trots af allt eckel, trugas att svälja, och om hvilkas förträffliga smak man, oaktadt hans grimaser, söker öfvertyga honom; medan tidens veder vilja för allt detta qvacksalveri !ramställes för Monarken såsom en följd af det hos folket inneboende förderf, hvilket just genom slikt med:cinerande måste utdrifvas, så framt ett helsosamt skick någonsin skall vara att påräkna i samhället. Omgifven af hela detta kaos, står konungen i fora ait blifva helt och hållet misskänd. Man måste upprigtigt beklaga att han, med så många utmärkta och lyckliga anlag, ej förenar någon större karaktersstyrka. Från stundens nyck måste man härleda detta systeme de bascule, detta Oupphörliga vacklande, dessa plötsliga infall af ett sangviniskt temperament, som än söker lugn i musikens rythmer, än i religionens tröstegrunder, än i konstens smekande känslor; men emellanåt kastar oförmodadt om till öfverilad vrede, sprakande qvickhetsfyrverkerier och braskande lustbarheter. Beklaga måste man, att bland en sådan envåldsherrskares omgifning icke träffas en enda man, som till det helas gagn använder ett bestämdt och verksamt inflytande. De, som lättast skulle kunna det, äro minst ibland alla. hågade att gå raka vägen till målet, att handla öppet och ärligt. Hvad de vilja, är i de flesta fall fullkomligt motsatsen af hvad folket vill; och när de gifva vika någon gång och foga sig skenbart efter folkets önskan, sker det sannolikt icke af öfvertygelse om dess rättmätighet. Den gamle vördnadsvärde irigsministern Boyen, hvarken läsare, aristokrat eller absolutist, skuile gerna understödja de Steinska iderna, dem han fordom tillhörde med lif och själ; men han har öfverlefvat mannakraftens lagar. Finansm nistern Flottwell, också en von steins lärjunge, är äfven -gubbe Du, och har dessitom med åren blifvit för stark byråkrat, för att wu mera begripa hvari folkens sanna frihet betår. Alexander von Humbold slutligen, som så erna och så häftigt fördömer det närvarande Ssy!emet, är dock alltför mycket hofman, för att ala öppet och oförbehållsamt: der det bäst beöfdes. — Men som ändå någonting måste ske: om konungea verkligen lifvas af det ädla sträfandet efter sitt foiks tillsifvenbet och gerna önkar att kunna förlyckliga nationen — nemligen fler sin åsigt: som det grämer honom att allinna omdömet mer och mer häftigt och ogilinde uttalar sig öfver Lans system och hans miistrar, och som han ändå icke kan förmå sig tt åt tidens fordran frivilligt offra det ringaste f sin förmenta envåldsmakt, eller inrymma nåon vigt åt sexton millioner mennisko;s gemenamma önskan; så skall nu försökas ett nytt meel att stäfja trånaden efter framskridande och srbättringar, utan att någontling af den kungliga inskränktheten dervid måtte äfventyras. Det ro denna invecklade uppgift, SOm man nu går it lösa medelst en rådplägande riksförsamlingp. len medlet kommer icke att verka hvad dered åsyftas; man skall på detta vis ej tillfredsälla någon; den flod, som man hoppas dimma, call man blott uppdritva till ett ännu vildare ch vådligare svall, och — på sätt som alltid Am mAnRAnKRA Lf. AAA RA ARR 0 ÅA MAR