Aftonbladet – 25 november 1845, sida 3

Förlåt, min vän, denna episod; men den ä nödvändig för att bättre förstå det följande a min berättelse. De engelska lejonen hafva realiserat detta idea af rikedom, anseende, höghet och prakt, som svara emot det ståtliga namn de antagit. De fransyska Irjosen äro långt ifrån detta lysande ideal; — de hatva blott en skenbar yta deraf. Under huden, hvarmed de hölja sig nåson tid, ser man spetsen af öronen framsticka; deras elegans är aldrig komplett och fri i sina rörelser. De dölja den inre tomheten med ett tillgjordt yttre; de skryta med egenskaper, som de ej äga, och deras äfventyr äro sagor från tusen och en natt; deras utsväfningar äro lika småaktiga som stormande; de berusa sig mer för att svärma, än för att dricka; deras lyx är beräknad för närmaste omgifning, och på afstånd skådar man uselheten. M:r Leon de Valbert var af detta oäkta species. I början visade han sig tillgifven, uppmärksam och nästan vördnadsfull. Han ledsagade mig sjelf till Opera-direktören, som emottog mig på det mest artiga och smickrande sätt. Sedan jag omtalat mina framgångar i Milano och Wien, och även de serskilda namn, hvarunder jag uppträdt i dessa begge städer, Jät han mig förstå, alt jag kunde anse mig såsom hädanefter upptagen i kungliga musikaliska akademien; ban skingrade min :ruktan i afseende på ofliciela efterspaningar, OCh var i begrepp att ultfinna hvilken dag och hvilken rol, som kunde bestämmas för min debut, då dörren till det kabinett hvari vi belunno oss öppnades; ett fruntimmer inträdde och gick så hastigt genom rummet, att jag ej hade tid att se mer, än att hon uppmärksamt betrakjade mig. Efter detta besök, som borde blifva afgörande, örändrade m:r Leon de Valbert, som ledsagade mig hem, helt och hållet ton och språk, och lät