Aftonbladet – 24 november 1845, sida 1

SS MM På utsatt dag höll herr B... sitt löfte. Klockan 4 kom hans vagn, en verklig Wwienare, enkel, lätt och väl förspänd, att hemta mig. Hastigt kom jag till en skön villa, belägen några mil från Wien på stranden af Donau. Societeten bestod af bankirens fru, en syster två döttrar och två söner. Utom mig var endast en fremmande person: det var en man omkring femtio år, svartklädd, torr, mager, med hvit ha!sduk, pudradt hår och tillknäppt frack. Han helsade på mig med afmält, stel ceremoni. Jag erfor snart att det var en kammarherre; en bandros placerad till venster, straxt ofvan rockskörtet, tillkännagaf denna värdighet: den tjente till att fästa guldnyckeln. Ir B... var hofvets bankir. Han emottog mig öppet och vänskapligt; i hans hus rådde god och bildad ton. Man talade mycket om hofvet och om den trånsjuka, hvaraf en af de unga erkehertigarne var angripen. Sedan föll samtalet på teatern, och man berömde särdeles operans ballett. Man hade den fina takten, att icke nämna något om mitt yrke, som utan tvifvel icke var obekant. Ingen hänsyftning gjordes i detta afseende; men den egna biick, som Kammarherren fästade på mig, undföll mig icke. Innan jag återfor till staden, hade bankiren lofvat att följande dagen sjelf ledsaga mig till grefve K.. ., hvars godhet och artighet han mycket berömde. Allt gick förträffligt. Jag besökte generalintendenten: det var en man, korpulent så till fysik som moral; ban gjorde mig snart bekant med allt hvad som var för mig angeläget att inhemta. — Ni var allt för täck, sade han mig, att stadna i Milano. — Men signor...